• ankare
  • variation i tid & rum

    Utbredningen av ålgräs varierar mycket över året, pga. variationer i vattentemperatur, ljus, näringsförhållanden, vågpåverkan och isläggning. Rekrytering sker i maj och kan ske från både rotstänglar och från frön i bottensedimentet. Frön kan vila i ett eller flera år innan föryngringen sker. Biomassan av ålgräs har sin topp på sensommaren. Ålgräs släpper kontinuerligt sina äldre blad under tillväxtperioden på sommaren då bladen byts ut flera gånger. I Sverige tappar ålgräset de flesta av sina blad i november-december och på vintern är ofta endast jordstammen kvar i botten.

    Historisk utbredning

    Det finns uppgifter på utbredning av ålgräs för de danska kustvattnen från omkring år 1900. De visar att nuvarande utbredningen bara är 20-25 % av den vid 1900-talets början. På 1930-talet försvann det mesta ålgräset (förutom i utsötade områden) på grund av en svampinfektion. En återkolonisation pågick fram till 1960-talet, men ålgräset återtog aldrig helt den forna utbredningen, möjligen på grund av att en del lämpligt substrat hade eroderat bort. Efter 1960-talet minskade återigen utbredningen av ålgräs troligen förorsakad av övergödning och fysisk exploatering, möjligen i kombination med andra förändringar av kustekosystemen (se Arter och funktioner) .

    Närsalter ökar antalet växtplankton och organiska partiklar i vattnet, vilket minskar ljustillgången i vattnet och det djup där alger och sjögräs kan överleva. Ökningen av grumlighet har i danska vatten resulterat i att ålgräsets djuputbredning och biomassa har halverats i jämförelse med 1930-talet [5]. År 1927-28 beskrevs ålgräset i Gullmarsfjorden som vanligt förekommande ner till drygt 8 m och med en biomassa på 520 g torrvikt per kvadratmeter. I dag är djuputbredning och biomassan cirka hälften av detta i Gullmarsfjorden.

    Övergödningen har sedan 1980-talet också medfört att snabbväxande fintrådiga alger ökat i antal och utbredning i grunda kustområden i Skagerrak [6]. Dessa alger växer på ålgräsbladen eller som drivande algmattor, vilka periodvis kan täcka hela ålgräsängar. Detta minskar ljustillgången och därmed tillväxten av ålgräs. Algmattorna kan även slå ut ålgräsängen helt om syrebrist bildas under algmattan. Den ökade förekomsten av kvävande algmattor kan vara en viktig orsak till att utbredningen av ålgräsängar i Skagerraks kustområden minskat kraftigt mellan åren 1980 och 2000 [7].

    Zostera & Ectocarpus

    Ålgräsäng i Gullmarsfjorden täckt av en matta av
    den fintrådiga brunalgen Ectocarpus siliculosus.
    Foto: Per Moksnes

    Ålgräset i Östersjön påverkades inte av 1930-talets svampinfektion som inte klarade av Östersjöns bräckta vatten. Östersjön är dock idag kraftigt påverkad av övergödning med ökat antal växtplankton och fintrådiga alger. Detta har i sin tur minskat siktdjupet och därmed möjligen djuputbredningen av ålgräsängar i Östersjön. Drivande algmattor förkommer också runt Östersjöns ålgäsängar vilket troligen påverkar sjögrässamhället negativt [8]. Det saknas dock data om sjögräsets utbredning från den svenska ostkusten, både historisk och nutida och det är inte klart om utbredningen av ålgräs har minskat till följd av snabbväxande alger. En lokal i finska skärgården är undersökt och där har man inte hittat någon negativ effekt på ålgräsets biomassa under de senaste 30 åren [9]. En möjlig förklaring till att övergödning och snabbväxande fintrådiga alger verkar ha mindre effekt i Östersjön jämfört med Västerhavet är att ålgräset där växer djupare och mer exponerat, vilket minskar tillväxten av ljuskrävande alger, och medför att vågor regelbundet kan skölja bort algmattorna.

    Fältprovtagningar inom MARBIPP har också visat att antalet kräftdjur som betar på fintrådiga alger är flera gånger högre i Östersjöns ålgräsängar jämfört med på svenska västkusten. Dessa betare spelar troligen en viktig roll genom att de äter upp de fintrådiga algerna och därmed minskar de negativa effekterna av övergödningen på Östersjöns ålgrässamhällen.

    Zostera, Östersjön

    Ålgräsäng i Kalmarsund på exponerad sandbotten.
    Foto: Per Moksnes

    Inventering och modellering av ålgräsängar i Skageracks kustområde

    Ålgräsängar i Västerhavet är relativt väl karterade mellan Strömstad och Kungälv samt i sydvästra Skåne. En detaljerad kartering av ålgräs genomfördes i Bohuslän i samband med kommuninventeringarna på 1980-talet och återigen år 2000. Inom MARBIPP upprepades denna inventering (pdf, 364 K) i fem kommuner i Bohuslän år 2003 och 2004 för att få en bättre bild av variationen i utbredning.

    Resultatet av nyinventeringen visade att den totala utbredningen av ålgräs i Bohuslän förändrades mycket lite under perioden 2000 till 2004 (totalt en ökning med 3 %), men att det var stora förändringar i utbredning mellan år, både inom en äng och inom en kommun. Vissa ängar som till stora delar var försvunna 2003 var välväxta året efter. Resultaten tyder på att den kraftiga reduceringen av ålgräsets utbredning som dokumenterades i Bohuslän från 1980 till 2000 har avtagit, men samtidigt har ingen regional återhämtning skett. Resultaten visar också att förändringarna inom en äng mellan år är mycket större än vad man tidigare har vetat. Vid inventeringar av förekomst av ålgräs i en kommun eller län är det därför mycket viktigt att följa utvecklingen av ett större antal ängar över flera år. Vad som är viktigt att betona är att även om det saknas ålgräs i en vik ett år kan det finnas ålgräs där nästa år. Man bör därför även inventera potentiella ålgräsmiljöer.

    Vi har i MARBIPP använt data på ålgräsets utbredning år 2000-2004 som underlag till att modellera ålgräsets populationsdynamiki syfte att förstå mer av den tidsmässiga variationen i utbredning.

    Genetisk diversitet

    Asexuell förökning hos ålgräs är mer vanlig i utsötade miljöer, troligen på grund av att ålgräs i utsötade miljöer sällan blommar. Studier inom MARBIPP har visat att ålgräsbestånd har lägre genetisk diversitet i Östersjön jämfört med i Kattegatt och Skagerrak [10], se även [11]. I Västerhavet är ca tio procent av alla nya skott bildade genom kloning (samma genetiska individ) medan mer än hälften av skotten i Kalmarsund har tillkommit genom kloning. Vid utbredningsgränsen, kring Åland, kan hela ängar bestå av en eller två genetiska individer (kloner). Även om man betraktar de olika klonerna som enskilda individer så är den genetiska diversiteten (mätt som antal alleler per lokus och graden av heterozygoti) lägre i Östersjön.

    Den lägre genetiska diversiteten leder till att dessa populationer har större risk att drabbas av inavelsdepression samt att de kan ha större problem att anpassa sig till framtida miljöförändringar, t.ex. förhöjd vattentemperatur beroende på klimatförändringar. Ålgräs har begränsad spridning, särskilt i Östersjön, vilket medför att olika bestånd är genetiskt isolerade från varandra även på ganska korta avstånd (ca 10 km). Detta får konsekvenser för hur restaurering av förstörda ålgräsmiljöer bör gå till (se sidan om geneti sk mångfald). Experimentella studier av sambandet mellan genetisk diversitet och stresstålighet har visat varierande resultat: Experiment gjorda i södra Östersjön visade att ålgräsängar med låg genetisk diversitet tålde värmestress sämre än populationer med hög genetisk diversitet [12], medan studier inom MARBIPP har visat att Ålgräs från Kalmarsund med låg genetisk diversitet tålde förhöjd vattentemperatur bättre än Ålgräs från Skagerrak som har hög genetisk diversitet [10] . Amerikanska studier har visat att Ålgräsängar med hög genetisk diversitet återhämtar sig snabbare från betning av gäss än vad ängar med låg genetisk diversitet gör [13].

    Sök i MARBIPP