Foto: Per Moksnes
Klimatförändringar
Det är svårt att förutsäga hur klimatförändringar kommer att påverka svenska ålgräsängar. En ökning av ostabilt väder med många stormar kan medföra att starka strömmar river upp plantor. Ökad nederbörd kan ge utsötning av vattnet som kan påverka utbredningen av ålgräset så att det förskjuts till områden med konstant salthalt över 6 promille. Ökad nederbörd betyder även att närsaltsmängden från land ökar och förstärker övergödningen [45]. Utsötningen motverkas delvis av höjd havsnivå som även kan förskjuta ålgräsets utbredning mot land [52].
Övergödning
Hot från övergödning kan detekteras med flera indirekta variabler, t.ex. minskad djuputbredning av ålgräsängen, ökad förekomst av algmattor och svavelbakterier i ålgräsängen, och slutligen minskad biomassa av ålgräs och förlust av ålgräsängar ( se avsnitt Kvalitet & klassificering ) från områden. Dessa variabler har nackdelen att ålgräsekosystemet redan tagit skada när de kan mätas.
Direkta variabler som indikerar hot mot ålgräsängar innan de tagit skada är svårare att mäta. Direkta mätningar av koncentrationen av närsalter i vattnet på sommaren är inte meningsfulla eftersom de endast ger en ögonblicksbild, och på grund av att närsalterna tas upp så snabbt av växterna att endast mycket låga värden kan uppmätas i vattenmassan. Ett bättre mått, som integrerar närsaltskoncentrationen i vattnet över tiden, är koncentrationen av kväve i ålgräsets blad, vilken ökar med ökad närsaltsbelastning. En annan variabel som påverkas av övergödning är ålgräsets morfologi, där ålgräs som växer i näringsrik miljö får längre och bredare blad (om vågexponeringen är låg). En nyligen utförd studie i USA visade att ålgräsbladets vikt per ytenhet minskade med ökad närsaltsbelastning och en känslig tidig indikator av övergödningsstress på ålgräs fick de när de delade kvävekoncentrationen i bladet med bladets vikt per ytenhet ([53]för detaljer). Denna indikator har dock inte utvärderats under svenska förhållanden.
Överfiske
Överfiske kan hota ålgräsekosystem om förlust av stora rovfiskar fortplantar sig ned till lägre trofiska nivåer, via små rovlevande fiskar och kräftdjur, och orsakar en förlust av små algbetare som inte längre kan kontrollera tillväxten av alger i ålgräsängarna (se Arter och funktioner). Övergödning och överfiske kan alltså synergistiskt gynna uppkomsten av kvävande algmattor, och sedan skapa en självgenererande cykel då förlusten av ålgräsbiotoper ytterligare minskar antalet stora fiskar som är beroende av ålgräsängar som uppväxtmiljö (t.ex. torsk).
Fiskeriverket gör årliga uppskattningar av kommersiella fiskarters biomassa och tillsammans med fiskets landningsdata så är ett överfiske på en kommersiell art relativt lätt att konstatera. Svårare är det att detektera förändringar i populationer av små fiskarter, strandkrabbor och tångräkor som inte fiskas kommersiellt. På svenska västkusten finns data på mängden av dessa arter från 1980-82 [1] men återbesök har inte genomförts så det går inte att fastställa om de har förändrats i antal. Det är sålunda hög tid att påbörja beståndsuppskattningar av små predatorer längs Sveriges kuster, inte bara som återbesök på västkusten utan även på andra ställen i utbredningsområdet där data på förekomst av små rovdjur saknas.
Mängden stora märlkräftor och havsgråsuggor som betar alger utgör en viktig indikator på ålgräsekosystemets motståndskraft mot kvävande algmattor. Skagerraks ålgräsängar som idag i princip saknar algbetare är därför mycket sårbara för övergödning. Mängden algbetare utgör eventuellt också ett indirekt mått på mängden små rovdjur. Variation i predationstrycket på algbetare kan mätas direkt med hjälp av experimentella burar som släpper in betare men stoppar predatorer (läs mer om burexperimentet). Med hjälp av sådana studier kan förändringar i algbetares överlevnad detekteras över tid och rum.
Minskad vattencirkulation
Vid förestående exploatering i havsmiljön som t.ex. muddring, dumpning eller byggnation är det viktigt att bedöma effekter på vattenomsättning [se avsnittet Känslighet]. Detta kan vara komplicerat och kräver ofta oceanografisk modellering.
Restaurering
Restaureringar av sjögräsängar kan genomföras för att helt återskapa ängar i områden där sjögräset försvunnit, eller för att understödja och påskynda naturlig återkolonisering till dessa områden. Transplantering av sjögräsplantor kan också ske för att skapa en högre genetisk diversitet i ängar som utarmats på genetisk variation. I Sverige har inga större restaureringar skett men flera olika metoder har använts vid restaureringar av ålgräsängar i Holland och USA [46]; [47]; [48]. Restaurering kan ske antingen genom att transplantera hela plantor från andra områden eller genom att sprida frön som samlats från blommande skott i andra ängar. Av dessa båda metoder har undersökningar i USA visat att transplantering av hela plantor ger en betydligt bättre överlevnad jämfört med fröspridning. Dessa undersökningar visar vidare att framgången vid restaurering varierar kraftigt, varför den restaurerade ytan helst bör var större än den förstörda. Vidare är det viktigt att den genetiska diversiteten inte reduceras vid återskapande av ålgräsängar [49]. Man bör hämta ålgräs från närliggande ängar (inom 100-200 km) för att minimera utavelseffekter [se avsnittet Variation i tid och rum och generell genetik].
Båttrafik
Vid planering av marinor och farleder är det viktigt att göra en bedömning av effekterna av svall och mekanisk störning [se Känslighet för mer detaljer]. Det finns endast ett fåtal studier som beskriver effekterna av båtsvall från snabbgående färjor ([54]; [55].
