Foto: Pia Pettersson
Blåmusslan (Mytilus edulis) är en av våra vanligaste marina arter. Den är vitt utbredd i europeiska och nordamerikanska kustvatten och odlas också kommersiellt i stor utsträckning. I Sverige finns den från Kvarken och längs hela kusten söderut samt på västkusten [1, 2, 3]. Blåmusslan är en av våra absolut tåligaste arter, vilket till stor del beror på dess breda salthaltstolerans. Blåmusslan lever på hårda och mjuka bottnar med god vattenomsättning och stora variationer i salthalt och temperatur. På västkusten är blåmusselbottnar (populärt kallade ”musselbankar”eller ”musselbottnar”) vanligast på mycket grunt vatten innanför ålgräsängar och i estuarier, medan de i Östersjön finns på nästan alla bottnar ner till 30 m djup.
I Östersjön har blåmusslan mycket få fiender och få konkurrenter om utrymme. Den dominerar därför i biomassa i kustområdena och kan täcka hårdbottnar från vattenytan ner till mer än 30 m djup. Även på mjukbottnar är den ofta en av de dominerande arterna. På västkusten däremot har blåmusslan många fiender, t ex sjöstjärna och strandkrabba. Detta gör att dess utbredning begränsas till mycket grunda mjuk- och hårdbottnar där dess fiender inte kommer åt den.
En blåmussla kan bli över 10 cm lång. I Östersjön blir den dock sällan större än 3 cm och dess storlek avtar längs salthaltsgradienten upp till Kvarken där salthalten är ca 4 ‰. Blåmusslorna är skildkönade och släpper i slutet på maj ut sina 5-10 miljoner ägg och ännu fler spermier i den fria vattenmassan där sedan befruktningen sker. Det frilevande stadiet varar i 3-4 veckor. Larverna slår sig sedan gärna ner på fintrådiga alger varifrån de flyttar över till hårda underlag. På mjukbotten sätter de sig på stenar eller skal där de sk. byssustrådarna kan få fäste.
Blåmusslan äter plankton och andra små partiklar som den får i sig när den filtrerar stora mängder vatten. En 3 cm stor mussla kan pumpa 2-3 liter vatten i timmen, medan en större kan pumpa 2-3 gånger så mycket. Genom sin stora filtreringskapacitet har musslorna en viktig ekologisk funktion i kustnära områden där de kopplar ihop plankton- och bottensystemet genom att recirkulera näringsämnen.
På västkusten odlar man blåmusslor. Den rikliga tillgången på mussellarver gör att odlingen kan bedrivas på linor som man hänger ut som underlag för larverna att sätta sig på, sk. long-line odling. Odlingsformen kräver inget tillskott på föda utan musslorna växer bra på det växtplankton som finns naturligt i vattnet. Genom att odlingen hänger fritt i vattenmassan bereds också musslorna god tillgång på föda samtidigt som bottenlevande rovdjur inte kan komma åt dem. De växer fort jämfört med naturliga bestånd som växer på bottnen. Musselodling är ett hållbart vattenbruk på grund av att musslorna recirkulerar näringen i systemet. Musslornas filtrering och närsaltomsättning är positiv för miljön och motverkar övergödning genom att musslorna tar upp stora mängder näringsämnen som sedan förs bort från systemet när musslorna skördas. Odling av musslor har därför föreslagits som ett sätt att minska övergödningen av våra kustvatten. Samtidigt som musslorna filtrerar vattnet kan de ackumulera algtoxiner och miljögifter från närområdet. Därför är det viktigt att musslorna odlas i områden med rent vatten och att det sker en kontroll av musslorna.
