• ankare
  • TångbälteN

    tångbälten

    Tångbälten runt Sveriges kust. Överst till vänster; smaltång i Bottenhavet (foto: Lena Bergström). Nederst till vänster; blåstång i Östersjön (foto: Robert Kautsky/Azote). Till höger; tångbälte från västkusten (foto: Nils Kautsky).

    Många av de stora arter av alger som normalt finns i tidvattenzonen utmed Atlantkusten finns även utmed den svenska kusten men kan här ha en annan utbredning både horisontellt och i djupled. Längs Sveriges kust är det vanligen en till sju arter av fleråriga stora brunalger som växer på stenar och klippor: blåstång (Fucus vesiculosus), sågtång (Fucus serratus), spiraltång (Fucus spiralis), smaltång (Fucus radicans), ishavstång (Fucus evanescens), knöltång (Ascophyllum nodosum) och sargassosnärje (Sargassum muticum). På västkusten finns alla arter utom smaltång men de mest dominerande är ­blåstång, knöltång och sågtång. I den svenska delen av Östersjön finns tre arter där blåstång och sågtång är de dominerande arterna i Egentliga Östersjön och smaltång en art som finns i Bottenhavet.

    Tångbältet förekommer från mycket skyddade till starkt vågexponerade miljöer. När vågexponeringen blir för kraftig eller där isen skrapar rent på klipporna kan inte tången överleva. Speciellt grunt växande plantor slits helt eller delvis loss av kraftiga vågor eller isrörelser. I Sverige förekommer inte knöltång och spiraltång på starkt vågexponerade klippor och den blåstång som finns saknar oftast flytblåsor. På mycket starkt vågexponerade lokaler klarar inte heller blåstången av att leva.

    Alla sju tångarterna har sexuell förökning. Blåstång, knöltång, sågtång och smaltång är skildkönade, dvs. de har separata hon- och hanplantor. Spiraltång, ishavstång och sargassosnärje är samkönade dvs. en enskild planta fungerar både som hona och som hane. Vegetativ förökning förekommer hos smaltång genom att små korta utskott som lossnar har förmågan att fästa sig vid botten och bilda en ny fästskiva [1]. Återväxt från fragmenterade fästplattor hos bl.a. knöltång kan också ge upphov till en eller ett par genetiskt lika plantor dvs. en mindre klon.

    Undersökningar av årlig överlevnad hos knöltångsplantor tyder på att den maximala livslängden kan vara så lång som 500 år men också att den kan vara betydligt kortare (ca 50 -100 år) i Sverige på grund av den is som finns under vissa vintrar [2, 3]. Överlevnaden för övriga tångarter är inte lika väl undersökt men de observationer som finns från västkusten tyder på att den maximala livslängden är kortare för blåstång och sågtång än för knöltång. Ishavstång har en i dessa sammanhang ganska kort livslängd på ca 2-3 år. Blåstång i Egentliga Östersjön som lever på större djup och därför inte utsätts för slitage av vågor, torrläggning eller isskrap har en betydligt längre livslängd än de populationer som växer på västkusten. För blåstång i Egentliga Östersjön tar det 3-4 år från groddplanta till första förökningstillfället [4]. Grenar växer med runt 10-15 cm per år och kan bli runt en meter långa, vilket innebär att enstaka grenar kan vara mellan 6-10 år gamla. Studier har visat att blåstång har förmåga att regenerera från fästskivan även om bara små bitar återstår [5], vilket innebär att enskilda blåstångsindivider i Egentliga Östersjön troligen kan bli mycket gamla. Genetiska individer, dvs. en klon av smaltång, som förekommer över stora områden är troligen också mycket gamla då de kan spridas via vegetativ förökning [6].

    Sök i MARBIPP