Tångbältets beståndsbildande arter (blåstång, sågtång, smaltång, knöltång) är genetiskt starkt strukturerade, dvs. deras genetiska struktur varierar även på korta avstånd [46], [50]. Flera av tångbältets associerade arter (3 av 4 arter strandsnäckor (Littorina spp.), purpursnäcka (Nucella lapillus), havsgråsuggor (Idothea spp.) och märlkräftor (Gammarus spp.) uppvisar också stora genetiska skillnader mellan populationer och flera exempel på kraftig lokal anpassning till specifika livsmiljöer [78]. Sammantaget gör detta att tångbältet är ovanligt starkt präglat av lokal anpassning och geografiskt åtskilda bestånd. Graden av lokal anpassning och geografisk isolering är sådan att mätbara genetiska skillnader mycket väl kan förekomma på avstånd < 10 m och som regel förekommer på avstånd ≈ 1km.
Den kraftiga lokala genetiska anpassningen hos tångbältet och dess associerade organismer har stor betydelse vid förvaltning av områden med tångbälten:
- relativt dålig återkoloniseringsförmåga pga. låg spridningspotential
- de individer som först återkoloniserar ett område kommer att prägla områdets genetiska uppsättning under lång tid därefter (pga. lokal rekrytering)
- risk för förlust av unika genkombinationer (lokalt anpassade),risk för förlust av genetisk variation om bestånden blir kraftigt fragmenterade
- risk för förlust av genetisk variation om antalet livsmiljötyper elimineras
- risk för påtagliga genetiska förändringar om individer flyttas mellan bestånd.
Att uppmärksamma speciellt:
- Den nordliga arten smaltång (Fucus radicans) kan vara unik för Östersjön och har då ett mycket stort skyddsvärde. Dessutom är arten genetiskt kraftigt utarmad pga. hög andel klonade individer [49]. Det bästa sättet att skydda arten är att lokalisera områden med högre genetisk variation (färre kloner) och i första hand ge dessa ett långvarigt skydd mot exploatering eller miljöförändring.
- Hybridisering är vanligt förekommande inom Fucus släktet dit blåstång m.fl. arter hör. Introduktion av främmande arter ifrån denna grupp kan ge genetiska föroreningar och förändringar som inte går att "sanera". En möjlig sådan introduktion kan redan ha skett i form av Fucus evanescens som invaderat svenska västkusten sedan slutet av 1800-talet och troligen hybridiserar med andra Fucus arter.
- En nyligen genomförd studie på ålgräs visar att genetisk diversitet inom ett bestånd ökar produktionen av ekologiska tjänster [79]. Ålgräsängar med större genetisk variation hade högre produktion och högre biodiversitet än ängar med lägre grad av genetisk variation. Om detta gäller även för tångbältet så är det effektivaste sättet att bevara genetisk variation att bevara stora bestånd av tång.
Allmänna råd vid förvaltning av tångbälten:
- För att minimera risken av genetisk utarmning är det viktigt att lokala bestånd inte kraftigt förtunnas. Stora förluster av substrat kan vara förödande.
- Om miljöer ska restaureras genom återplantering av tång så bör så lokala bestånd som möjligt utnyttjas.
- Introducerade arter av blåstångssläktingar bör om möjligt elimineras för att förhindra hybridisering och inblandning av främmande gener i de inhemska bestånden.