• ankare
  • övervakning

    Blåstångens och smaltångens maximala djuputbredning, vilka korrelerar till siktdjupet (mätt på sensommaren - tidig höst) är två enkla indikatorer på biologisk mångfald i Egentliga Östersjön. Dessa indikatorer gäller dock enbart där inte tillgången på lämpligt bottensubstrat begränsar tångens djuputbredning. Norr om Umeå och på mycket vågexponerade klippbottnar saknas tångsamhället och här föreslås istället att rödalgsbältet används som biotop och indikator. På svenska västkusten där tångbältet inte går tillräckligt djupt kan tare-arter och ett antal lättidentifierade rödalgsarter användas som indikatorer på biologisk mångfald.

    För övervakning av biologisk mångfald på hårda bottnar föreslås följande indikatorer:

    Se vidare Naturvårdsverkets Handbok för miljöövervakning; kust och hav.

    I Naturvårdsverkets rapport ”Förslag till indikatorer för biologisk mångfald i vatten” (2003) finns en mer detaljerad presentation av tänkbara indikatorer för olika svenska havsmiljöer, inklusive makroalgsamhällen. Det är nödvändigt att fortsätta arbetet med att utveckla indikatorer för biologisk mångfald om dessa skall bli användbara redskap för arbetet med åtgärder och vid planering.
    Sök i MARBIPP