Fiske kan indirekt påverka tångbiotopen och det associerade växt- och djurlivet. Om en art t.ex. en rovfisk minskar kraftigt i antal eller försvinner helt kan detta få konsekvenser i andra delar av näringsväven genom att andra arter ökar i antal.
Experiment i Östersjön har visat att små kräftdjurs och snäckors betning kan spela en nyckelroll i blåstångssamhället i Egentliga Östersjön, genom att effektivt beta ned fintrådiga och mikroskopiska alger. Därmed hindrar de, även i övergödda situationer, uppkomsten av skuggande påväxtalger [61]. Olika betare har dessutom olika grader av positiv påverkan på blåstångens tillväxt beroende på att de antingen betar olika typer av alger, varav vissa är sämre för tångens tillväxt än andra, eller att de har olika grader av effektivitet när det gäller betning av alger. Vetskapen om att den stora gruppen ”betare” kan ha olika grader av betydelse för tångbältet medför att det är viktigt att även inkorporera och undersöka effekter från högre trofiska nivåer på tångekosystemet, såsom effekter av fisk. Olika fiskarter har trots samma storlek många gånger olika födopreferenser t.ex. äter mört mest små snäckor i Östersjön och abborrarna äter helst små kräftdjur. Ett skifte i mängden mellan mört och abborrar i kustvattnen i Östersjön skulle på så sätt även kunna påverka förekomsten av kortlivade snabbväxande trådalger i området, även om predationstrycket på betarna höll sig konstant. En ökning av mängden abborrar skulle kunna innebära att mängden kräftdjur som havsgråsuggor minskar och därmed ett minskat bete av trådalger.
