Blåmusslans viktigaste funktioner är dess stora filtreringskapacitet och att den är substrat och/eller föda för många arter inklusive människan.
Foto: Pia Pettersson
Skagerrak/Kattegat
Hårdbotten
Täta bestånd av musslor på klipporna i skvalpzonen är mer eller mindre monokulturer av musslor av samma årsklass. Man hittar endast ett fåtal associerade arter, t.ex. havstulpaner (Balanus sp.). Lite djupare musselbottnar kan ha en större artdiversitet och inkludera alger, t.ex. rödris (Rhodomela confervoides), rosenslick (Polysiphonia stricta) och grov rödsleke (Ceramium nodulosum), samt havsborstmaskar, snäckor och märlkräftor.
Mjukbotten
På mjukbotten kan det finnas stora bankar av musslor som växt till ovanpå gamla musselskal. Här finns en hög biodiversitet, speciellt när inslag av tång (Fucus sp.) förekommer. Drygt 70 arter är associerade till musselbottnar, varav 20 av dessa är olika arter av alger [4].
De djur som lever mellan musslorna (sk. infauna) domineras av havsborstmaskar och rundmaskar (nematoder). De fastsittande djuren domineras av havstulpaner (Balanus sp.), havsnejlika (Metridium sp.) rörbyggande maskar och mossdjur som filtrerar vattnet. Det finns en stor förekomst av växtätare (herbivorer) som t.ex. strandsnäckor (Littorina sp.) och ledsnäckor.
De flesta mobila djuren som lever på botten (sk. epifauna) är märlkräftor, räkor och strandkrabbor, endast ett mindre antal utgörs av fisk.
Musselodlingar
I musselodlingar hittar man en speciell artsammansättning. På odlingsbanden kan man hitta alger, havstulpaner och ibland stora mängder av sjöpungar som konkurrerar med musslorna om utrymme [3].
Musselodling påverkar även artsammansättningen under odlingen, särskilt om vattenomsättningen är låg. Till en början har det ökande organiska materialet en positiv inverkan på artdiversiteten. De musslor som trillar ner bidrar till en ökad komplexitet på bottnen som ofta är mjukbottnar. Det nya substratet gör det möjligt för arter att komma in som tidigare inte kunde leva där. Ett fortgående nedfall av organiskt material innebär ofta att bottnarna så småningom får ett instabilt samhälle med stora fluktuationer i antalet bottendjur. Samtidigt lockar det stora nedfallet av blåmusslor till sig fisk (ål och plattfisk) och krabbor, som periodvis kan vara mycket talrika runt odlingen.
Karaktäriserande arter och nyckelarter
A. Karaktäriserande arter
Musselbottnar är biotopbildande (dvs. skapar en speciell typ av miljö) och utgör en viktig livsmiljö för flera andra arter. Musslan själv utgör den dominerande biomassan och dess filtrerande funktion är mycket påtaglig.
Djursamhället karaktäriseras av fastsittande arter av havstulpaner som Balanus sp, och havsnejlikan Metridium senile samt mossdjur som också trivs i strömmande vatten. Sjöstjärnor som Asterias rubens, strandkrabban Carcinus maenas och havsborstmaskar av familjen Nereidaeär mycket vanliga på musselbottnar. Flera smörbultfiskar (Gobiusculus flavescens och Pomatoschistus minutus) använder blåmusselskal för att bygga bo i. Tång (Fucus sp.) är ofta associerad till blåmusslor på mjukbotten genom att musslorna har förmåga att binda upp lösdrivande Fucus-plantor med hjälp av byssustrådarna. På detta sätt gynnas tångens vegetativa förökning.
B. Nyckelarter
Strukturella nyckelarter
Blåmussla (Mytilus edulis)
Funktionella nyckelarter/grupper av arter
Blåmussla (Mytilus edulis), vanlig sjöstjärna (Asterias rubens) och strandkrabba (Carcinus maenas) (Västkusten), ejder och alfågel (lokalt Östersjön).
Viktiga funktionella arter
Associerade alger t.ex. Fucus (Västkusten), kräkel (Furcellaria) (Östersjön) och fjäderslick (Polysiphonia) (Öland/Gotland).
Andra viktiga arter
Associerade fiskarter är smörbultar, tejstefisk, tånglake, stensimpa och oxsimpa.
Ishavstång (Fucus evanescens) sätter vanligen fast sig på gamla musselskal.
Alfågel och ejder är starkt beroende av blåmussla som föda.
Plattfisk är också beroende av blåmussla som föda i Östersjön.
Östersjön
Hårdbotten
Blåmusslan är den dominerande arten på hårda bottnar i Östersjön och bildar sammanhängande mattor från några meters djup ner till 30 m, ofta tillsammans med rödalger (Furcellaria, Ceramium, Polysiphonia, Rhodomela och Phyllophora) [17]. Musselbottnarna är dock inte lika vanliga och välutvecklade på riktigt vågexponerade stränder.
Mjukbotten
Artdiversiteten är högst på medeldjupa (5-10 m) sandiga mjukbottnar med god vattenomsättning. Cirka 25 djurarter och 5 algarter är associerade till dessa blåmusselbottnar [4]. Blåmusslorna har både en strukturerande och funktionell roll för biodiversiteten. Musslornas skal utgör hårda ytor där alger och fastsittande djur kan sätta sig, vilket är en förutsättning för att dessa organismer överhuvudtaget skall kunna finnas på mjukbotten. Blåmusslornas filtrerande funktion producerar avföring som ansamlas på botten. Denna avföring attraherar många små organismer, t.ex. havsborstmaskar och nematoder. Snäckor (Hydrobia sp. och Potamopyrus ), musslor (Cerastoderma sp. och Macoma balthica), kräftdjur (Gammarus sp. och Idothea sp.) och havsborstmaskar dominerar de associerade djuren. Fintrådiga rödalger (Phyllophora, Furcellaria, Ceramium och Polysiphonia) sitter associerade till musslornas byssustrådar.
Blåmusslan kan inte leva på djupa mjukbottnar på grund av att substratet är instabilt (musslorna ”drunknar” i sedimentet) och vattenomsättningen dålig.
Karaktäriserande arter och nyckelarter
A. Karaktäriserande arter
Liksom i Skagerrak och Kattegat är musselbottnar i Östersjön biotopbildande (dvs. de skapar en speciell typ av miljö) och utgör en viktig livsmiljö för flera andra arter. Musslan själv utgör den dominerande biomassan och dess filtrerande funktion är mycket påtaglig.
Här förekommer ullsleke (Ceramium tenuicorne) på grunda bottnar, kräkel (Furcellaria fastigiata) och fjäderslick (Polysiphonia fucoides) på lite djupare bottnar (2-8 m) och blåtonat rödblad (Phyllophora), rödblad (Coccotylus) samt rödris (Rhodomela confervoides) associerade till musslorna på de djupaste bottnarna.
B. Nyckelarter
Strukturella nyckelarter
Blåmussla (Mytilus edulis)
Funktionella nyckelarter/grupper av arter
Blåmussla (Mytilus edulis), vanlig sjöstjärna (Asterias rubens) och strandkrabba (Carcinus maenas) (Västkusten), ejder och alfågel (lokalt Östersjön).
Viktiga funktionella arter
Associerade alger t.ex. Fucus (Västkusten), kräkel (Furcellaria) (Östersjön) och fjäderslick (Polysiphonia) (Öland/Gotland).
Andra viktiga arter
Associerade fiskarter är smörbultar, tejstefisk, tånglake, stensimpa och oxsimpa.
Ishavstång (Fucus evanescens) sätter vanligen fast sig på gamla musselskal.
Alfågel och ejder är starkt beroende av blåmussla som föda.
Plattfisk är också beroende av blåmussla som föda i Östersjön.
