Skagerrak/Kattegatt
a. Djup
Blåmusselbottnar är vanligast på grunt vatten. Den vanligaste djuputbredningen är bara 0-1 m, men blåmusslan kan förekomma ner till 3-7 m djup om predationstrycket är lågt. I sällsynta fall då vattnet är mycket strömmande och miljön missgynnar predatorerna kan den förekomma ner till 10 m djup. I Öresundsområdet finns välutvecklade blåmusselbottnar på 0.5-6 m djup.
Foto: Pia Pettersson
b. Salthalt
Blåmusslornas breda salthaltstolerans (minimum 4 ‰) gör att de klarar att leva även i mycket utsötade vatten som t.ex. Nordre älvs mynning.
c. Exponering
Blåmusslan förekommer i grunda skyddade vikar på mjukbotten med god vattengenomströmning, men även på vågexponerad hårdbotten.
d. Sedimenttyp
Blåmusslorna förekommer både på leriga och sandiga sediment. Grunda exponerade klippbottnar koloniseras ofta av täta mattor av musslor. När de blir stora har de allt svårare att sitta kvar pga. vågrörelser och is . Den täta mattan av musslor slits då upp och försvinner för att återetablera sig ett eller ett par år senare, när förhållandena för larve r att sätta sig (settling) och överlevnad av småmusslor är gynnsamma.
Östersjön
a. Djup
Blåmusslans utbredning i Egentliga Östersjön är 0-30 m. De största mängderna blåmusslor finns vanligen på 3-20 m djup där de ofta bildar sammanhängande mattor.
b. Exponering
På de grundaste bottnarna, mellan 0-1 m djup, är täckningsgraden av musslor låg beroende på uttorkningseffekter, lågvattenperioder och påverkan av is. Östersjöns blåmusslor har svagare byssustrådar jämfört med musslorna på västkusten, vilket innebär att de även lossnar lättare från underlaget vid kraftigt vågsvall och förekommer därför mer sparsamt på riktigt exponerade lokaler.
c. Salthalt
Längs Östersjöns salthaltsgradient finns stora mängder av musslor upp till Ålands hav, men de förekommer ända upp till Kvarken, som har salthalten 4 ‰. Den minskade salthalten norrut i Östersjön gör att musslorna blir allt mindre och förekommer allt glesare [2]. Stora områden med musselbottnar finns där salthalten är mellan 6-18 ‰, trots att musslan har problem med vatten- och energibalansen redan vid salthalter under 18 ‰. En salthalt under 18 ‰ resulterar i låg tillväxthastighet och minskad storlek.
d. Sedimenttyp
De största sammanhängande musselbottnarna i Östersjön förekommer på hårdbottnar, men de utgör ett dominerande inslag även på många mjuk- och sandbottnar med bra vatttenomsättning.
