• ankare
  • Fiske

    Hur kan fiske påverka miljön?

    Under den här rubriken gör vi ett försök till sammanfattning av hur fiske kan påverka de marina biotoperna: sjögräsängar, grunda mjukbottnar, musselbottnar, tångbälten och kallvattenskoraller. Vi vill påpeka att texten nedan är generaliseringar där flera aspekter saknas. Förhållandena utefter våra kuster är mycket variabla. Detta innebär att man i varje enskilt fall måste ta hänsyn till de specifika förhållanden som råder. Här är utgångspunkten ett landskapsperspektiv, där vi jämför mellan de fem biotoperna. Vi gör först en kort genomgång av hur fisket generellt kan påverka havsmiljön och behandlar sedan varje biotop för sig.

    Fiske kan påverka miljön på olika sätt. Dels direkt på fiskade bestånd och på andra arter i ekosystemet genom oavsiktliga bifångster, samt genom fiskeredskapens påverkan på olika bottenmiljöer. Dels indirekt genom utsläpp av avgaser från dieselförbränning och utsläpp från båtbottenfärger, samt genom att ett stort uttag av en art kan ge förändringar i näringsväven.

    Direkta effekter

    Djur och växter på bottnarna är känsliga för fysiska störningar. Speciellt känsliga är biotopbildande organismer som bygger upp och modifierar sin livsmiljö, eftersom det kan ta mycket lång tid innan dess struktur och funktion är återställda efter en störning.

    Olika typer av redskap kan ge större eller mindre effekter på miljön. Släpredskap med bottenkontakt (bottentrålning) kan ge omfattande skador på bottnarna och dess organismer. Passiva redskap ger mindre mekaniska skador, men kan indirekt ge skador t.ex. genom att förlorade garn kan fortsätta att fiska under längre perioder, sk. spökfiske.

    Indirekta effekter

    Fiske kan även indirekt påverka de kustnära biotoperna och det associerade växt- och djurlivet. Om en art t.ex. en rovfisk minskar kraftigt i antal eller försvinner helt kan detta få konsekvenser i andra delar av näringsväven genom att andra arter ökar i antal. Om stora rovfiskar minskar t.ex. till följd av överfiske kan det leda till s.k. trofiska kaskadeffekter ned i näringskedjan, där de stora fiskarnas byten (mindre fiskar t.ex. skarpsill, räkor och krabbor) ökar i antal, vilka i sin tur minskar mängden av deras bytesdjur (små betande kräftdjur). Sedan 1980-talet har flera torskfiskarter minskat dramatiskt i antal i Skagerrak och Kattegatt, sannolikt på grund av överfiske [ 1 ] . Också i Östersjön är dagens bestånd av torsk betydligt lägre än vad det var på 1980-talet [ 2 ] .

    Regler för trålning och vadfiske

    För att skydda känsliga biotoper från trålfiske finns en trålfiskegräns. Området innanför trålgränsen får inte trålas och utgör därför ett skyddsområde för känsliga bottnar. På västkusten har trålgränsen flyttats ut (januari 2004) från två till fyra nautiska mil utanför baslinjen från norska gränsen till Tylögrund och söder därom från en till tre nautiska mil utanför en förenklad strandlinje. I ett antal inflyttningsområden tillåts trålning med kräfttrål med artsorterande rist och med en största diameter på underställets rullar, vilket försvårar trålning på hårdbotten. Syftet med rist är att minska bifångsterna av fisk. I Öresund råder trålförbud och i Östersjön är trålgränsen fyra nautiska mil utanför baslinjen. Även i Östersjön finns inflyttningsområden med begränsat tillträde för mindre fiskefartyg. För siklöjetrålningen i Bottenviken råder speciella bestämmelser [ 3 ] .

    För att skydda lokala bottenfiskbestånd i kustzonen har också restriktioner införts på västkusten för fisket med snörpvad, som kan medföra oavsiktliga bifångster av bottenfisk speciellt i samband med lekansamlingar [ 3 ] . Snörpvadfiske är förbjudet hela året i Laholmsbukten, Skälderviken, inre Gullmarsfjorden, Byfjorden, Havstensfjorden, Stigfjorden, Brofjorden och Koljefjorden. Vadfiske innanför baslinjen liksom snörpvadsfiske med ljus innanför trålgränsen är förbjudet under första kvartalet. Särskilda tillstånd kan dock ges av Fiskeriverket för fiske under första kvartalet om det kan tillåtas från fiskevårdsynpunkt och skäl i övrigt föreligger. Gränsen för flyttrålning med mindre tonnage har anpassats till inflyttningsområdena för kräfttrålning .

    Vilka kustnära miljöer kan påverkas av fiske?

    Kustnära fiske som direkt kan skada biotoperna: grunda mjukbottnar, sjögräsängar, tångbältet och musselbottnar bedrivs endast i liten skala. Fritidsfiske bedrivs med handredskap, nät och ryssjor, medan det kustnära yrkesfisket sker främst med garn och ryssjor, där bifångsterna är det största problemet. Ett småskaligt yrkesmässigt räktrålfiske bedrivs däremot på dispens innanför trålgränsen i de djupare områdena i Kosterfjorden och i Gullmarsfjorden.

    Även fiske i utsjön kan påverka de kustnära biotoperna. Ett omfattande fiske har lett till att ett flertal bestånd överutnyttjats. Om stora rovfiskar minskar i antal till följd av överfiske kan det leda till kaskadeffekter ned i näringskedjan (se exempel nedan under sjögräsängar). Ett fiske som inte är anpassat till ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga hotar bestånden och de ekosystem som fisken är en del av [ 4 ] .

    Sammantagen bedömning

    De direkta fysiska effekterna på sjögräsängar, grunda mjukbottnar, musselbottnar och tångbälten av fiske är begränsade, eftersom fisket här sker med passiva redskap. Kallvattenskoraller däremot är känsliga för fiskets direkta effekter eftersom de förekommer på stora djup där trålning sker och trålning trasar sönder korallerna. I Kosterfjorden finns det därför skyddsområden runt de kända korallreven där trålning inte är tillåten. Det kan ta mycket lång tid att återställa förstörda korallmiljöer, en fullständig restaurering kräver kanske århundraden. Det finns dock ingen dokumenterad restaurering av kallvattenskoraller, men man har lyckats restaurera skadade tropiska korallrev.

    Vad gäller fiskets indirekta effekter finns inga säkerställda samband, men det troliga är att alla biotoper kan påverkas genom förändringar i näringsväven om en eller flera stora rovfiskar minskar kraftigt i antal eller helt försvinner. Experiment på västkusten i ålgräs visar att förändringar i näringsväven kan bidra till att de fintrådiga ettåriga algerna kan tillväxa ohämmat och kväva sjögräset (se nedan under sjögräsängar).

    Fiskevårdande åtgärder

    Fisket kan också bidra till biotopförbättringar genom olika fiskevårdande åtgärder. Biotopvårdsåtgärder innefattar åtgärder för att fysiskt förändra miljöerna (biotoperna). Åtgärderna syftar till att bevara eller återställa artrikedom hos fisk, övriga djur och växter. De ska även främja ett varaktigt och uthålligt nyttjande av fiskbestånden. Det kan handla om t.ex. lekplatsförbättring, vilket innebär olika typer av åtgärder beroende på vilken art man vill gynna, vissa arter vill ha bara bottnar medan andra vill ha vegetation [ 5 ] .

    För att öka vattengenomströmningen och hindra att inloppen till avsnörda vikar och små kustmynnande vattendrag växer eller grundas upp pga. landhöjning eller hög näringsbelastning, kan man muddra bort trösklar och fördjupa strömfåror. Ett annat sätt är att öppna upp gamla vägbankar med hjälp av vägtrummor som vattnet kan passera igenom. Rent allmänt bör man dock ha en restriktiv hållning till muddring. Landhöjningsfenomenet, där vikar successivt knoppas av från havet och bildar våtmarker och små sjöar är en naturlig och för Östersjön unik process som skapar en mångfald av biotoper av betydelse för flertalet djur och växter [ 5 ] .

    Det finns möjlighet att söka fiskevårdsmedel på länsstyrelserna för fiskevårdande åtgärder. Fiskevårdsanslaget är ett anslag riktat direkt till fiskevård. Under senare år har fiskevården dessutom allt mer anammat en ekologisk helhetssyn där fisken och dess miljö hanteras i ett sammanhang. Målsättningen är därför idag inte bara att öka produktionen av fisk utan även att biologisk återställa berörda ekosystem. Fiskevård är därför ofta lika mycket resurs- som naturvård [ 5 ] .

    Det mesta fiskevårdsarbetet sker idag i vattendragen. Åtgärder i sjöar eller kust står för en mycket liten andel. Det finns dock ett stort behov av att restaurera och skydda viktiga områden för fisken också på kusten. Fiskevårdsarbetet och anslaget kommer också framöver att få en tydligare koppling till miljömålsarbetet och vattendirektivet [ 5 ] .

    Fiskets effekter på enskilda biotoper

    Texten nedan är baserad på sidorna om respektive biotop.

    Sjögräs

    Fältexperiment på svenska västkusten har visat att små betande kräftdjur, framförallt märlkräftor av släktet Gammarus spelar en nyckelroll i ålgrässamhället, genom att de effektivt betar ned fintrådiga alger och hindrar uppkomsten av kvävande algmattor. I frånvaro av rovdjur gynnas märlkräftorna och får så höga tätheter att de snabbt kan äta ned en algmatta, också i övergödda situationer. Rovdjur som svart smörbult (Gobius niger) och sjustrålig smörbult (Gobiusculus flavescens) samt tångräkor (Palaemon elegans och Palaemon adspersus) kan dock snabbt reducera antalet märlkräftor till en så låg nivå att de inte kan kontrollera tillväxten av fintrådiga alger. Dessa små rovdjur är idag mycket vanliga i Bohusläns ålgräsängar, medan antalet stora märlkräftor är mycket lågt [ 6, 7 ] .

    Det höga antalet små rovdjur kan hänga samman med det dokumenterade överfisket av torskfiskar i området [ 1, 8 ] , men sambandet är inte säkerställt. Jämförande studier i Bohuslän och i Östersjön stödjer bilden av att antalet små rovdjur och kräftdjursbetare har betydelse för uppkomsten av algmattor i ålgräsängar. I Öresund, där bl.a. trålförbud råder, är antalet betande kräftdjur (Gammarus sp. och Idotea sp.) högt i ålgräsängarna, och mattor av fintrådiga alger saknas. Här är tillväxten på ålgräset hög och utbredningen har varit oförändrad de senaste decennierna [ 9 ] . I Kalmarsund är antalet betande kräftdjur också mycket högt, med lite fintrådiga alger i ålgräset. Där saknas nästan helt de små rovfiskarna såsom abborre, vilket troligen beror på misslyckad rekrytering. Under de senaste decennierna har rekryteringen av abborre och gädda varit dålig i flera kustområden i Egentliga Östersjön. En nyligen genomförd studie visar att gemensamt för lokaler med dålig rekrytering är mycket små mängder av djurplankton. Detta i sin tur tror man har samband med förhållandena ute i öppna Östersjön där skarpsillen, som äter djurplankton under hela sitt liv, har ökat när torskbeståndet har minskat [ 10 ] .

    Övergödning och överfiske kan alltså tillsammans samverka och gynna uppkomsten av kvävande algmattor, och sedan skapa en självgenererande cykel då förlusten av ålgräsbiotoper ytterligare minskar antalet stora fiskar som är beroende av ålgräsängar som uppväxtmiljö (t.ex. torsk).

    Fiskeriverket gör årliga uppskattningar av kommersiella fiskarters biomassa och tillsammans med fiskets landningsdata så är ett överfiske på en kommersiell art relativt lätt att konstatera. Svårare är det att detektera förändringar i populationer av små fiskarter, strandkrabbor och tångräkor som inte fiskas kommersiellt, eftersom det saknas data på antalet små predatorer längs Sveriges kuster.

    Grunda mjukbottnar

    De flesta fiskeaktiviteter medför endast liten eller ingen fysisk skada på grunda mjukbottnar. Fiske med ryssjor och nät inverkar dock negativt på djurlivet på de grunda sedimentbottnarna, främst genom bifångster av småfisk och andra djur. De grunda sedimentbottnarna är viktiga uppväxtområden för ett flertal fiskarter, och förlust av småfisk genom bifångster påverkar rekryteringen av unga individer till dessa populationer.

    Musselbottnar

    Skrapning efter musslor kan ge betydande effekter på miljön genom att sedimentet virvlas upp och kan spridas över stora områden. Fiske av musslor med bottenskrapande redskap, dvs. skörd av bottenlevande musslor med skrapredskap som dras av båt, är därför inte tillåtet. Man kan dock få dispens om man kan garantera att beståndet inom ett område tål beskattning. Vid småskalig musselskörd bör man dock ta särskild hänsyn till gamla musselbottnar i form av musselbankar på mjukbottnar. Någon negativ effekt av annat fiske på blåmusselbottnar har man inte hittat.

    På västkusten odlar man blåmusslor. Den rikliga tillgången på mussellarver gör att odlingen kan bedrivas på linor som man hänger ut som underlag för larverna att sätta sig på, sk. long-line odling. Odlingsformen kräver inget tillskott på föda utan musslorna växer bra på det växtplankton som finns naturligt i vattnet. Genom att odlingen hänger fritt i vattenmassan bereds också musslorna god tillgång på föda samtidigt som bottenlevande rovdjur inte kan komma åt dem. De växer fort jämfört med naturliga bestånd som växer på bottnen. Musselodling är ett hållbart vattenbruk på grund av att musslorna recirkulerar näringen i systemet. Musslornas filtrering och närsaltomsättning är positiv för miljön och motverkar övergödning genom att musslorna tar upp stora mängder näringsämnen som sedan förs bort från systemet när musslorna skördas. Odling av musslor har därför föreslagits som ett sätt att minska övergödningen av våra kustvatten. Samtidigt som musslorna filtrerar vattnet kan de ackumulera algtoxiner och miljögifter från närområdet. Därför är det viktigt att musslorna odlas i områden med rent vatten och att det sker en kontroll av musslorna.

    Tångbälten

    Experimentella studier har visat att små kräftdjurs och snäckors betning kan spela en nyckelroll i blåstångssamhället i Egentliga Östersjön, genom att effektivt beta ned fintrådiga och mikroskopiska alger. Därmed hindrar de, även i övergödda situationer, uppkomsten av skuggande påväxtalger [ 11 ] . Olika betare har dessutom olika grader av positiv påverkan på blåstångens tillväxt beroende på att de antingen betar olika typer av alger, varav vissa är sämre för tångens tillväxt än andra eller att de har olika grader av effektivitet när det gäller betning av alger. Vetskapen om att den stora gruppen ”betare” kan ha olika grader av betydelse för tångbältet medför att det är viktigt att även inkorporera och undersöka effekter från högre trofiska nivåer i tångekosystemet, såsom effekter av fisk. Olika fiskarter har trots samma storlek många gånger olika födopreferenser t.ex. äter mört mest små snäckor i Östersjön och abborrarna från samma område äter främst små kräftdjur. Ett skifte i mängden mellan mört och abborrar i kustvattnen i Östersjön skulle på så sätt även kunna påverka förekomsten av kortlivade snabbväxande trådalger i området, även om predationstrycket på betarna höll sig konstant. En ökning av mängden abborrar skulle kunna innebära att mängden kräftdjur såsom havsgråsuggor minskar och därmed ett minskat bete av trådalger.

    Kallvattenskoraller

    Fiske med bottensläpande redskap är sannolikt det mest akuta hotet mot djupa korallbiotoper. Tillgängliga data indikerar att en betydande andel av kallvattenskoraller i svenska vatten redan har förstörts eller skadats allvarligt av påverkan från främst trålfiske. Påverkan kan ske både genom att de direkt skrapas sönder, genom att andra associerade arter tas bort som bifångster och genom indirekt påverkan från resuspension av bottenmaterial och ökad sedimentation. Den främsta åtgärden utgörs av snabb kartläggning av kvarvarande djupa korallbiotoper och inrättande av skyddsområden runt dessa. År 2001 träffades en överenskommelse med fiskarena i Kosterområdet om att inrätta flera skyddsområden runt de kända korallbiotoperna. Trålning får numera inte heller ske på grundare vatten än 60 meter. Det finns även regler som rör trålarnas och trålbordens storlek/vikt och utförande i syfte att minimera bifångsterna samt minska påverkan på bottnarna. Trålarna är föremål för en kontinuerlig utveckling för att minimera den negativa påverkan.

    Även fiske med garn, burar och krokredskap kan medföra skador, genom att redskapen mycket lätt snärjs in i koraller, samt genom selektivt avlägsnande av stationära arter, t.ex. lubb. Nyligen påbörjade studier av djupa hornkorallmiljöer i öppna delar av Skagerrak har bl.a. påvisat hög frekvens av förlorade sportfiskerevar insnärjda i koraller. Ankring vid sportfiske i djupa korallbiotoper kan också medföra betydande skador.

    Referenser

    1. Svedäng H. 2003. The inshore demersal fish community on the Swedish Skagerrak coast: regulation by recruitment from offshore sources. ICES Journal of Marine Science 60: p. 23-31.
    2. Fiskbestånd och miljö i hav och sötvatten, Resurs- och miljööversikt 2006. Fiskeriverket. ISSN 1652-5841.
    3. Effekterna av utflyttad trålgräns på fisk och bottenfauna. Analys av ökad användning av passiva redskap innanför trålgränsen samt de ekonomiska konsekvenserna för näringen. Fiskeriverket, pdf 2006-02-27.
    4. Havet – tid för en ny strategi. SOU 2003:72
    5. Redovisning av handläggning, disponering samt effekter av gjorda insatser finansierade genom anslaget 43:11 Fiskevård för perioden 1997 – 2003. Fiskeriverket, pdf 2004-11-30.
    6. Moksnes, P.-O., Gullström, M, Tryman, K., Baden, S. Trophic cascades in a temperate seagrass community. Manuskript.
    7. Gullström, M., Moksnes, P.-O., Baden, S. Controlling predation mechanisms and implications for top-down regulation processes in temperate seagrass meadows. Manuskript.
    8. Svedäng H., Bardon G. 2003. Spatial and temporal aspects of the decline in cod (Gadus morhua L.) abundance in the Kattegat and eastern Skagerrak. ICES Journal of Marine Science 60: 32-37.
    9. Jephson T. 2006. Trophic interactions within Zostera marina beds along the Swedish coast. MSc Thesis, University of Lund, Sweden.
    10. Ljunggren L, S.A., Johansson G, Sundblad G, Karås P, 2005. Rekryteringsproblem hos Östersjöns kustfiskbestånd. Finfo (2005:5): p. 1-54.
    11. Råberg S Jönsson B (Berger) R Björn A Graneli E & Kautsky L. 2005. Effects of Pilayella littoralis on Fucus vesiculosus recruitment. Implications for community composition. MEPS, 289: p. 131-139.
    Sök i MARBIPP