Tillväxten hos blåstång varierar med salinitet, temperatur och salthalt. Blåstång skiljer sig fysiologiskt mellan Östersjön och västkusten. Blåstången i Östersjön har anpassat sig till den låga salthalten [17], men påverkas även av vattnets näringshalt. Blåstång tillväxer med cirka 15-20 cm per år på västkusten och ungefär lika mycket i Egentliga Östersjön. Blåstång och smaltång i Bottenhavet har däremot en tydligt lägre tillväxthastighet, orsakad av en lägre fotosyntes. Tillväxten hos dessa två tångarter i Bottenhavet är bara några centimeter per år [18]. Både blåstång och smaltång i Östersjön är tydligt anpassade till låg salthalt och ett konstant liv under vattenytan. Utsätts de för högre salthalt ökar både fotosyntesen och tillväxten och de överlever, i motsats till blåstång från Atlanten som inte kan överleva i Östersjöns låga salthalt, utan dör inom några månader [18]. Blåstång i Bottenhavet har även tydligt anpassat sig till att leva på djupt vatten utan tidvatten och har en lägre tolerans mot starkt solljus och UV-strålning än populationer från tidvattenskuster [18].
Skagerrak och Kattegatt
Djup
Tångarterna bildar en typisk zonering i djupled. Överst växer spiraltång, följt av blåstång och knöltång som förekommer på i stort sett samma djup men på platser där båda arterna finns så växer blåstången oftast något högre upp än knöltången. Under dessa växer sågtången. I tångbältet kan även sargassosnärje förekomma men den är även vanlig på lite större djup, där den kan sitta på små stenar eller musselskal på mjuka bottnar. På de platser som ishavstång förekommer så växer den på ungefär samma djup som blåstång och knöltång. Tångbältets djuputbredning är ca 2 m. På långrunda klipp- och stenbottnar kan detta samhälle täcka relativt stora arealer.
Tidvatten och vattenståndsvariation
Tångbältet utmed Skagerraks och Kattegatts kuster påverkas av både tidvatten och vattenståndsförändringar i samband med hög- och lågtryck. Tidvattnet är ca 2 dm på västkusten. Tångarterna i Västerhavet har som på andra tidvattenskuster anpassningar för att kunna tåla infrysning och uttorkning ([19], [17]. Studier av spiraltång, blåstång och sågtång från svenska västkusten visar t.ex. att deras zonering, med spiraltången grundast, följd av blåstång och sågtång kan förklaras av hur tåliga de är för uttorkning (övre gränsen) respektive hur bra de konkurrerar med varandra (undre gränsen).
Salthalt
Låg salthalt kan slå ut förekomsten av de olika tångarterna i utsötade vikar beroende på respektive arts salthaltstolerans. Till exempel förekommer ishavstång ner till 8 promille ofta i utsötande hamnområden, sågtång ner till 7 promille, och blåstång till ca 4 -5 promille.
Exponering
Olika tångarter har olika tålighet mot vågexponering vilket deras naturliga utbredning visar. Den art som försvinner först är spiraltång följd av knöltång. Inte heller ishavstång och sargassosnärje tål speciellt mycket vågexponering. Sågtång och blåstång förekommer på mer vågpåverkade lokaler och båda växer här djupare ner. Blåstången har färre eller inga flytblåsor på kraftigt vågexponerade platser och till slut så försvinner först blåstången och sist den djupast levande sågtången.
Betare
På tidvattenskuster i nordöstra Atlanten påverkas förekomsten av tång mycket av betande skålsnäckor. I ett antal studier har man visat att tången etablerar sig på måttligt exponerade klippstränder först när betningstrycket av skålsnäckorna blir lägre [20]. Skålsnäckan (Patella vulgata) var för länge sedan vanlig i Skagerrak men minskade snabbt i antal under 1970-talet och kan idag betraktas som försvunnen från Skagerrak. Andra betare som är vanliga på västkusten t.ex. strandsnäckor har inte samma strukturerande effekt på tångsamhället som skålsnäckorna, men de kan ändå ha en lokal effekt på nyetableringen av tång [21], [22], [23], [24]. Havsgråsuggor och märlkräftor betar också på tången [25]. Den direkta påverkan på de vuxna plantorna är liten vid en normal förekomst av dessa betare men de kan ha en direkt effekt på groddplantor [21] och en indirekt effekt på vuxna, genom att risken för att grenar ska gå av kan öka [26].
Infrysning och isskrap
Under cirka en fjärdedel av alla vintrar förekommer det is under längre perioder vid västkusten. Isen påverkar förekomsten av tångarter genom att den under vissa förhållanden skrapat bort tångbältet helt eller delvis. Under vissa isvintrar kan så mycket som 50% av tångbiomassan försvinna och klipporna kan på sina ställen vara helt renskrapade på tång [2, 3]. Isen påverkar alla tångarter, men sågtång och sargassosnärje klarar sig oftast bättre eftersom de växer något djupare. Om knöltång skrapas bort så ersätts den under de närmsta åren av blåstång som på kort sikt har en bättre förmåga till återetablering från sin fästskiva.
Torrläggning
Vid lågvattenperioder, framförallt på vår och sommar, kan tångbältet ligga torrlagt. Blir dessa perioder långsträckta kan tången dö. De fintrådiga och bladformiga arterna av makroalger är mindre tåliga för uttorkning och dör redan vid kortare perioder av torrläggning.
Egentliga Östersjön
Djup
Den övre delen av den zon som normalt täcks av havsvatten domineras av blåstångsbältet (Fucus vesiculosus), vars övre gräns begränsas uppåt av isskrap, vind- och vågverkan och nedåt av ljustillgång. Bältet breder ut sig vertikalt från ca 0.5 meters djup till 5-8 meters djup. På mycket hårt exponerad hårdbotten kan blåstångsbältet saknas helt. Den dominerande växtbiomassan, ca 30-45 %, utgörs av blåstång, men i de södra delarna av Egentliga Östersjön är också sågtåg (Fucus serratus) en vanlig art i tångbältet. Sågtången dominerar vanligtvis de djupare delarna av tångbältet och kan förekomma ner till 8-10 m djup [27].
Norra Egentliga Östersjön täcks oftast av is under vintern vilket leder till att fleråriga alger inte kan överleva grunt. Här finns endast blåstång. I områden med god vattenkvalitet breder blåstångsbältet ut sig från ca 0,5 meters djup ned till ca 10 m och utgör ungefär 40 % av algbiomassan [28], [29] [30]. Djupintervallet med maximal täckning och biomassa ligger på ca 4-6 meters djup i ett opåverkat område. I områden med försämrad sikt eller ökad påväxt minskar djuputbredningen och den totala täckningen och biomassan av blåstång [31].Tidvatten och vattenståndsvariation
Tidvattnet är helt försumbart i Östersjön (några centimeter) men vattenståndsvariationerna kan vara stora och styrs av hög- och lågtryck över havsytan tillsammans med vind. Perioder med högvatten är vanliga under hösten och lågvatten under våren.
Salthalt
Sågtången har sin utbredningsgräns i södra Östersjön vid ca 7 promille (upp till norra Öland). Blåstång klarar salthalter ner till ca 4 promille. Övriga vanliga arter i tångbältet har alla sina egna gränser för hur låg eller hög salthalt de tål beroende på om de är marina eller sötvattensarter.
Exponering
Blåstång och sågtång finns representerade på både skyddade och exponerade lokaler.
Betare
De viktigaste betarna i tångbältet är olika arter av havsgråsuggor (Idotea sp.) och märlkräftor, (Gammarus spp.). Små groddplantor upp till ca 1 mm i storlek [9] betas av olika arter av snäckor, t.ex. schackmönstrad snäcka (Theodoxus fluviatilis) och dammsnäckor (Lymnea spp.). I flera områden har blåstångsbälten förstörts helt genom betning av havsgråsuggor. Den första rapporten av kraftigt betade tångbestånd rapporterades från Finska kusten 1975- 1981 [32]. Senare har större områden med blåstång försvunnit utmed kusten i Kalmarsund (se regionala övervakningsprogrammet och [33]). En viss återhämtning av tångbestånden har noterats under senare år.
Infrysning och isskrap
Blåstången i Östersjön har levt under vattenytan i minst 5000 år och har förlorat förmågan att tåla uttorkning och infrysning [17]. Den skulle om den förflyttades till Västerhavet inte klara av att överleva i tidvattenzonen där blåstång från området lever.
Torrläggning
Torrläggning av tångplantor under lågvatten minskar påväxten av trådalger som inte kan överleva längre stunder av uttorkning. Tångplantor som hela tiden lever under vattenytan kan därför bli mer överväxta av trådalger och skuggade även på grunt vatten. Påverkan av en högre närsaltsbelastning ger därför en större effekt på tångsamhället i Östersjön än på svenska västkusten.
Bottenhavet
Djup
Smaltång (Fucus radicans) är den dominerande tångarten i Bottenhavet men även blåstång förekommer. I södra delarna förekommer de två arterna i blandbestånd [6]. På de hårda bottnarna breder tångbältet ut sig från ungefär 2 till 10 meters djup [34]. I de norra delarna av Bottenhavet minskar förekomsten av tång gradvis [28, 35].
Tidvatten och vattenståndsvariation
Se Egentliga Östersjön.
Exponering
Både smaltång och blåstång förekommer på måttligt exponerade till högt exponerade lokaler, dock inte i områden med mycket kraftig påverkan av iserosion.
Salthalt
Både smaltång och blåstång förekommer vid salthalter, ner till 3-4 promille.
Betare
Mängden betare är mindre än i Egentliga Östersjön [36] [8]. De vanligaste arterna är olika märlkräftor (Gammarus spp.) och snäckor som schackmönstrad snäcka (Theodoxus fluviatilis) och olika arter av dammsnäckor (Lymnea spp.). Havsgråsuggor (Idotea) förekommer framförallt i södra Bottenhavet men är ovanliga längre norrut.(Se [37]för detaljerade beskrivningar på samhällen i Bottniska viken).
Infrysning och isskrap
Blåstång i Östersjön är mindre tolerant mot infrysning än på västkusten. Det saknas information om motståndskraft för infrysning av smaltång.
Torrläggning
Blåstång i Östersjön är mindre tolerant mot torrläggning än på västkusten. Det saknas information om motståndskraft för torrläggning av smaltång.
