• ankare

    • Planering

    Landskapsperspektivet i planering

    Med planering i havet s.k. integrerad kustzonsplanering (ICZM, Integrated Coastal Zone Management) menar man i allmänhet avvägning mellan olika intressen, t.ex. hur ytor ska delas och fördelas mellan sjöfart, fiske, friluftsliv och natur- och miljöskydd. Det är frågor med stor bredd, som berör många sakområden och ofta är mycket komplexa. Boverket har i januari 2006 redovisat hur samhällplaneringen i Sveriges kustområden ser ut idag och hur den kan förbättras (1). För mer information om planering i kustzonen hänvisar vi även till Naturvårdsverkets och Boverkets rapportserie ”Vattenplanering” (2) och till resultaten inom forskningsprogrammet SUCOZOMA (3).

    I det här avsnittet analyserar vi en annan sida av planering, nämligen hur brukande och skydd av de marina biotoperna: sjögräsängar, grunda mjukbottnar, musselbottnar, tångbälten och kallvattenskoraller kan avvägas. Här är utgångspunkten ett landskapsperspektiv, där vi jämför mellan de fem biotoperna. Vi gör först en kort genomgång av några aspekter på planering och behandlar sedan varje biotop för sig. Vi vill påpeka att texten nedan är generaliseringar där f lera aspekter saknas . Förhållandena utefter våra kuster är mycket variabla. Detta innebär att man i varje enskilt fall måste ta hänsyn till de specifika förhållanden som råder.

    Det viktigaste vid planering och skötsel av ett marint kustområde är att se detta som ett undervattenslandskap. Detta undervattenslandskap innehåller ett stort antal olika biotoper som producerar en mängd varor och tjänster som är mer eller mindre uppenbara. Ingen skulle göra en planering av olika biotoper på land utan ett bra underlag i form av kartor som presenterar var olika biotoper förekommer och hur dessa hittills har brukats, t.ex. odlats, bebyggts eller påverkats av dränering mm. På motsvarande sätt finns idag inget kustvattenområde som inte påverkats av mänskliga aktiviteter. Innan ett marint kustområde kan planeras och skötas på ett hållbart sätt kommer det att krävas kunskap om hur undervattenslandskapet ser ut, dvs. kartor över vilka biotoper som finns, både inom området, regionalt och nationellt. Det krävs även en bedömning av hur värdefullt just det specifika området är ställt i relation till övriga områden och en avvägning mellan om området ska brukas för produktion av t.ex. kustfiske, friluftsliv och turism eller skyddas mot exploatering. På sidorna för de olika biotoperna bedöms de var för sig. Här diskuterar vi istället landskapsperspektivet.

    Vikten av att planera för helheten

    Biotoper fungerar inte oberoende av varandra. En biotop är kopplad till andra biotoper på flera sätt:

    Exakt hur dessa kopplingar sker vet vi ganska lite om. Genetiska metoder kan vara ett bra redskap för att undersöka organismers förflyttning mellan platser och biotoper, och utvecklingen inom genetiken har lett till att forskningen om utbyte mellan områden blivit ett hett forskningsområde. Om man då inte har perfekt kunskap om kopplingen mellan biotoper, hur kan man då planera? Vi menar att man ändå kan komma fram till en del tumregler och vägar att resonera.

    Exempel på hur man kan resonera kring planering

    En planering utgår förstås kring en vision eller ett mål med havsmiljön. En utgångspunkt är att man vill utveckla aktiviteter på ett långsiktigt miljömässigt hållbart sätt, men samtidigt inte helt omforma miljön (dvs. helt ta bort miljöer eller arter i området). Här är några exempel på scenarier utgående från sådana visioner:

    En kommun vill utveckla den havsanknutna besöksnäringen

    Man identifierar att besökare lockas av bra bad- och friluftsmöjligheter, möjligheter till sportfiske, god tillgänglighet till båtplatser och ett bibehållet yrkesfiske med restaurangnäring. Ska man då anlägga småbåtshamnar och sandstränder överallt? Nej, det vore en kortsiktig lösning som skulle motverka visionen i det långa loppet. Småbåtshamnarna skulle förmodligen byggas på lerbottnar och i sjögräsängar, vilket skulle få negativa konsekvenser för både den biologiska mångfalden och fiskproduktionen. Detta skulle missgynna både friluftslivet, sportfisket och yrkesfisket. Sandstränderna skulle kanske skapas genom att ta bort musselbottnar och genom att ”förbättra” mjukbottnar genom att fylla på sand. Att avlägsna musslor skulle kunna leda till lokalt försämrat siktdjup, med konsekvenser för t.ex. tångbältets djuputbredning. Att fylla på sand skulle, förutom att förändra livsmiljön för många organismer, förmodligen vara bortkastade pengar eftersom ett områdes sedimentkaraktär i långa loppet bestäms av vattenrörelserna (se vidare under mjukbottnar/utbredning & omgivningsfaktorer). Sandbottnen skulle förmodligen snart antingen eroderas bort eller troligare slammas igen.

    Kommunens planeringslösning borde istället vara en kombination av att bevara, åtminstone några områden med alla naturtyper i god status (som en försäkring om andra mer aktiva insatser går fel) och, till exempel i kontakt med Fiskeriverket eller länsstyrelsens fiskeenhet, identifiera speciellt viktiga miljöer för fiskarter intressanta för sport- och yrkesfisket. En sådan analys kan ge det resultatet att vissa för fisket viktiga miljöer i kommunen är ovanliga eller i dålig status. Dessa miljöer ska då prioriteras för skydd från exploatering eller fredning under vissa perioder och man kan kanske planera för restaurering med t.ex. stödutsättning av fisk. För båttrafiken bör man göra en avvägning av om befintliga hamnar ska utvidgas eller om man ska bygga nya. Detta bör baseras både på egenskaper hos hamnplatserna i sig och på vilka konsekvenser båttrafiken får längs farlederna (se avsnittet om båttrafik). Kanske kan en mycket mer aktiv insats för att reglera farlederna (t.ex. genom hastighetsbegränsningar) både leda båttrafiken till alternativa leder och minska störningen i existerande leder (positivt för friluftsliv, bad och naturmiljö).

     

    En kommun vill utveckla vattenbruk och yrkesfiske

    Givetvis innebär detta olika insatser för infrastruktur m.m., men bägge näringarna är också beroende av naturresurser och en god miljö. Återigen gäller att i samråd med fiskeexperter identifiera viktiga fiskbiotoper och utforma ett åtgärdsprogram för dem; att styra exploatering bort från dem och att diskutera med fiskerinäringen om att inrätta speciella fredningsområden för fisk. Flera av biotoperna vi studerat ino m MARBIPP är t.ex. kända som viktiga rekryterings- och uppväxtmiljöer för kommersiella fiskarter.

    För vattenbrukets del gäller att identifiera områden som är rimliga ur odlingssynpunkt, men samtidigt inte leder till negativa miljökonsekvenser. Ofta sammanfaller detta genom att områden med god vattenomsättning är bra både för miljön och för odlingen. Samtidigt är förstås t.ex. strömsatta men skyddade vikar och sund ofta viktiga för fritidsbåtar och yrkessjöfart. Om en vattenbruksanläggning placeras på ett sådant sätt att båttrafiken delvis tar andra vägar, bör man i förväg analysera vilka andra miljöer som kommer att påverkas (i detta fall med prioritet på miljöer viktiga för fisk). Om vattenbruksanläggningen innebär utsläpp av näringsämnen och man förlagt den till en plats med kraftig vattenomsättning, innebär det att man undviker lokala gödningseffekter samtidigt som problemen exporteras någon annanstans. En analys av strömmar och vattenrörelser kan ge en indikation om var dessa näringsämnen tar vägen och om det kommer att innebära ett problem. Man vill ju inte att näringsämnena ska transporteras in mot ett instängt kustavsnitt med övergödningsproblem. Då kan en annan placering av odlingen vara bättre där t.ex. näringsämnena transporteras utåt. Kanske tar man till och med det drastiska beslutet att det är bättre att ”offra” en plats där man kommer att få lokala övergödningseffekter för att på så sätt minska effekterna på andra områden? Handlar det om odling av musslor kan den vara positiv för miljön och motverka övergödning, genom att musslorna tar upp stora mängder näringsämnen som sedan förs bort från systemet när musslorna skördas. För mer information om planering, tillstånd och tillsyn av vattenbruk hänvisar till Naturvårdsverkets Allmänna Råd 1993:10 (4).

    Vi tar här upp fem biotoper: sjögräsängar, grunda mjukbottnar, musselbottnar, tångbälten och kallvattenskoraller. Det finns många fler biotoper i havet. Vi tar t.ex. inte upp alla djupa hårdbottnar och inte alls djupa mjukbottnar, grunda artrika vikar med rotade vattenväxter och kransalgsängar i Östersjön eller landsidan av stranden. Det innebär inte att de är mindre viktiga (de har bara inte ingått i vårt forskningsuppdrag). Samordning mellan land- och vattenanvändning är förstås mycket väsentlig för kustzonen.

    Planeringsaspekter på enskilda biotoper

    Texten nedan är baserad på sidorna om respektive biotop.

    Sjögräsängar

    Resultat från MARBIPP visar att ålgräsängar på svenska västkusten är mer dynamiska system än vad man tidigare trott. Det innebär att man vid övervakning av ålgräsängar måste ta hänsyn till både lokala och regionala skalor. Inventeringar måste göras i flera lokala områden och även innefatta områden där det inte finns ålgräsängar men som bedöms som möjliga habitat. Inventeringarna måste upprepas i tiden för att man ska kunna avgöra om det skett lokala eller regionala upp- eller nedgångar i bestånden. De områden där det inte fanns ålgräsängar vid tidigare inventeringar är viktiga, eftersom de utgör möjliga områden för expansion av ängarna. Preliminära modellberäkningar visar att ålgräsängar inte kommer att fylla upp alla möjliga ålgräshabitat vid en given tidpunkt utan det kommer att finnas många ”tomma” ängshabitat. En planering av bevarandet av ålgräsängar inom ett område måste därför innefatta alla potentiella ålgräshabitat.

    Ålgräs har begränsad spridning, särskilt i Östersjön, vilket medför att olika bestånd är genetiskt isolerade från varandra även på ganska korta avstånd (ca 10 km). Ålgräsbestånd i Östersjön har lägre genetisk diversitet, jämfört med i Kattegatt och Skagerrak. Den lägre genetiska diversiteten leder till att dessa populationer har större risk att drabbas av inavelsdepression, samt att de kan ha större problem att anpassa sig till framtida miljöförändringar, t.ex. förhöjd vattentemperatur beroende på klimatförändringar.

    Det är därför viktigt att:

    Läs mer under “Handledning / Allmänt om genetisk mångfald / Metoder att förebygga förluster av genetisk biodiversitet”.

    Grunda mjukbottnar

    De grunda mjukbottnarna varierar i sin karaktär huvudsakligen till följd av sedimentets struktur. Vid planering och förvaltning av ett kustområde är det därför viktigt att veta vilka olika typer av grunda mjukbottnar som finns inom området. Eftersom olika typer av bottnar har olika växt- och djurliv har de också olika ekologisk funktion. Kartläggning av grunda mjukbottnar är således viktigt för att få en uppfattning av olika områdens betydelse och skyddsvärde, vilket bör vara underlag för att kunna göra prioriteringar. Se vidare under grunda mjukbottnar / kvalitet & klassificering.

    Musselbottnar

    Musselbottnar är biotopbildande och utgör därmed en viktig livsmiljö för flera andra arter. Musslan själv utgör den dominerande biomassan och dess filtrerande funktion samt påverkan på närsaltomsättningen är mycket påtaglig. Att avlägsna musslor skulle kunna leda till lokalt försämrat siktdjup, med konsekvenser för t.ex. tångbältets djuputbredning i Östersjön. De främsta hoten mot blåmusselbottnar som livsmiljö är: muddringar i områden med musselbottnar och storskaligt kommersiellt musselfiske på gamla musselbottnar, så kallade musselbankar.

    Blåmusslor är i förhållande till många andra arter mycket toleranta mot de flesta typer av påverkan och störningar, utom i viss mån för extrem sedimentation t.ex. i samband med muddring. Genom att de associerade arterna är känsligare än musslorna så minskar mångfalden generellt vid störning.

    Blåmusslan är inte hotad som art, däremot är biotopen musselbottnar, uppbyggda av gamla individer med rik associerad fauna, potentiellt hotade. Särskilt musselbottnar på mjukbottnar är känsliga då det sannolikt tar lång tid innan de återetableras. Detta beror på att musselskalen utgör substrat för nyrekrytering av mussellarver. Vid planering för anläggning/utbyggnad av hamnar, bryggor, etc. där man behöver muddra bör man därför ta hänsyn till och värna musselbankar på mjukbotten.

    På västkusten odlar man musslor. Musselodling är ett hållbart vattenbruk eftersom musslorna recirkulerar näringen i systemet. Musslornas filtrering och närsaltomsättning är positiv för miljön och motverkar övergödning genom att musslorna tar upp stora mängder näringsämnen som sedan förs bort från systemet när musslorna skördas. Odling av musslor har därför föreslagits som ett sätt att minska övergödningen av våra kustvatten. Samtidigt som musslorna filtrerar vattnet kan de ackumulera algtoxiner och miljögifter från närområdet. Därför är det viktigt att musslorna odlas i områden med rent vatten och att det sker en kontroll av musslorna.

    Tångbälten

    Tångbältets beståndsbildande arter (blåstång, sågtång, smaltång, knöltång) är genetiskt starkt strukturerade, dvs. deras genetiska struktur varierar även på korta avstånd [5, 6]. Flera av tångbältets associerade arter (3 av 4 arter strandsnäckor,  purpursnäcka, havsgråsuggor och märlkräftor uppvisar också stora genetiska skillnader mellan populationer och flera exempel på kraftig lokal anpassning till specifika livsmiljöer [7]. Sammantaget gör detta att tångbältet är ovanligt starkt präglat av lokal anpassning och geografiskt åtskilda bestånd. Graden av lokal anpassning och geografisk isolering är sådan att mätbara genetiska skillnader mycket väl kan förekomma på avstånd < 10 m och som regel förekommer på avstånd ≈ 1km.

    Den kraftiga lokala genetiska anpassning hos tångbältet och dess associerade organismer har stor betydelse vid förvaltning av områden med tångbälten.

    Detta innebär:

    Att uppmärksamma speciellt:
    1. Smaltång kan vara unik för Östersjön och är den dominerande tångarten i Bottenhavet, vilket innebär att den har ett mycket stort skyddsvärde. Dessutom är arten genetiskt kraftigt utarmad pga. hög andel klonade individer [8]. Det bästa sättet att skydda arten är att lokalisera områden med högre genetisk variation (färre kloner) och i första hand ge dessa ett långvarigt skydd mot exploatering eller miljöförändring.
    2. Hybridisering är vanligt förekommande inom Fucus släktet dit blåstång m.fl. arter hör. Introduktion av främmande arter ifrån denna grupp kan ge genetiska föroreningar och förändringar som inte går att "sanera". En möjlig sådan introduktion kan redan ha skett i form av ishavstång som hybridiserar med blåstång på svenska västkusten.
    Allmänna råd vid förvaltning av tångbälten:

    Kallvattenskoraller

    Det finns i dag stora luckor i kunskapen om var biotoper med kallvattenskoraller (ögonkorall, risgrynskorall, sjöris, hornkorall, vit hornkorall och röd hornkorall) finns och därmed ett stort behov av undersökningar i de områden som pga. tillräckligt stora djup, strömförhållanden och typ av bottensubstrat kan hysa koraller. Vidare kan rapportering av uppfiskade koraller av både yrkesfiskare och fritidsfiskare ge information om områden med hittills okända korallförekomster.

    Levande och döda rev av ögonkorall har av Naturvårdsverket föreslagits få biotopskydd. Detta skydd bör innebära att kända hot såsom fiske med bottenredskap, fritidsfiske, ankring, muddring, tippning och utläggning av kablar förbjuds på korallreven. Av största vikt är också att upprätta en adekvat buffertzon runt reven för att i möjligaste mån undvika olyckshändelser som kan skada reven och för att undvika transport av ämnen och partiklar som kan sedimentera och skada korallerna.

    Referenser

    1. Vad händer med kusten? Erfarenheter från kommunal och regionl planering samt EU-projekt i Sveriges kustområden. Boverket jan 2006. ISBN 91-7147-941-4
    2. Vattenplanering, Naturvårsverket och Boverket. 1996.  Rapport 4485,
    3. SUCOZOMA
    4. Allmänna Råd 1993:10. Naturvårdsverket
    5. Tatarenkov A, J.R., Lena Kautsky L, Johannesson K., Hierarchical genetic structure in the marine alga Fucus vesiculosus L. over spatial scales from 10 m to 800 km. Manuscript.
    6. Coyer JA, P.A., Stam WT, Olsen JL, Post-ice age recolonization and differentiation of Fucus serratus L. (Phaeophyceae; Fucaceae) populations in Northern Europe. Molecular Ecology, 2003. 12: p. 1817-1829.
    7. Johannesson K & Tatarenkov A, Allozyme variation in a snail (Littorina saxatilis) - deconfounding the effects of microhabitat and gene flow. Evolution, 1997. 51: p. 402-409.
    8. Tatarenkov A, B.L., Jönsson B R, Serrao E A, Kautsky L, Johannesson K,  and, Intriguing asexual life in marginal populations of the brown seaweed Fucus vesiculosus. Molecular Ecology, 2005. 14: p. 647-651.
    9. Reusch T B H, E.A., Hämmerli A, Worm B, Ecosystem recovery after climatic extremes enhanced by genotype diversity. Proceedings of the Natural Academy of Sciences, USA, 2005. 102: p. 2826-2831.
    Sök i MARBIPP