• ankare
  • Utsläpp

    Under den här rubriken gör vi ett försök till en översiktlig sammanfattning av hur utsläpp av näringsämnen, miljögifter och olja kan påverka de marina biotoperna: sjögräsängar, grunda mjukbottnar, musselbottnar, tångbälten och kallvattenskoraller. Här är utgångspunkten ett landskapsperspektiv, där vi jämför mellan de fem biotoperna. Vi gör först en kort genomgång av utsläppen och behandlar sedan varje biotop för sig.

    Vi vill påpeka att texten nedan är generaliseringar där flera aspekter saknas. Förhållandena utefter våra kuster är mycket variabla. Samma biotop har t.ex. olika djuputbredning, struktur och funktion samt är olika känsligt i Östersjön och på Västkusten. Detta innebär att man i varje enskilt fall måste ta hänsyn till de specifika förhållanden som råder och ta kontakt med relevanta myndigheter och experter. I övrigt hänvisar vi till de råd och riktlinjer som finns bl.a. hos Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen.

    Utsläpp som når havet sker både till luft och till vatten. Luftutsläpp kommer bl.a. från olika typer av förbränning och från trafiken. Utsläppen till vattnet sker genom landavrinning via vattendragen och direkt från kustbaserade industrier och samhällen.

    I Naturvårdsverkets rapport: ”Förändringar under ytan, Sveriges havsmiljö granskad på djupet” från 2006 gör författarna med hjälp av en expertpanel en översikt över hoten mot havsmiljön [1]. Enligt deras analys är övergödning det största hotet mot svenska kust- och havsmiljöer. Överfiske och spridning av främmande arter kommer på andra respektive tredje plats. På en fjärde plats bland hoten kommer organiska miljögifter, på femte platsen hamnar kommande klimatförändringar medan oljeutsläpp rankas som nummer sex. Utsläpp består alltså av flera typer av potentiellt allvarliga hot mot havsmiljön.

    En viktig åtgärd är givetvis att minimera lokala punktutsläpp av näringsämnen och gifter: alla sådana utsläpp ska gå genom godkända reningsanläggningar. Men även de renade utsläpp ska ske någonstans, vilket innebär att val av utsläppspunkt bör förläggas till områden där det påverkar miljön minst. I många fallhar man idag särskilda utredningar om val av utsläppspunkt, där man även tar hänsyn till kostnaden [2].

    Utsläpp av näringsämnen – övergödning

    Övergödning i haven är ett resultat av en kraftig tillförsel av gödande ämnen, framförallt av kväve och fosfor. Jordbruket är den största utsläppskällan av kväve och fosfor till havet och står för nästan hälften av de gödande utsläppen till Egentliga Östersjön. Luftnedfallet, främst från trafiken, svarar för en fjärdedel av de gödande utsläppen och industrier, reningsverk och enskilda avlopp står för den resterande fjärdedelen [3]. Trots att utsläppen av näringsämnen till miljön minskat under ett tiotal år har miljötillståndet varit oförändrat under den senaste tioårsperioden, även om lokala förbättringar konstaterats [4].

    Samtliga biotoper som vi studerat inom MARBIPP kan påverkas av övergödning, men sannolikheten att det ska ske varierar mellan biotoperna. Kallvattenskoraller lever på stora djup och risken för påverkan är därför mindre än för de andra biotoperna. Musselbottnarna kan t.o.m. gynnas av en måttlig ökning av plankton i vattnet, men blir graden av övergödning och tillförsel av organiskt material alltför stor kommer även musselbottnarna att kunna drabbas av syrebrist. Den här tåligheten mot måttlig gödning gäller främst själva musslorna, medan associerade organismer i musselbottnarna kan vara mer känsliga för övergödningens effekter, som övertäckning av drivande alger och syrebrist. Det görs för närvarande (2006) försök i Lysekils kommun att utnyttja musslornas goda förmåga att ta upp plankton genom att använda musselodlingar för att minska närsaltmängderna i kustvattnet. Detta kommer att ske genom att musslorna skördas.

    Samtliga MARBIPP-biotoper är potentiellt känsliga för ökade halter av näringsämnen, både från lokala källor och från storskalig övergödning. I alla de tre miljöerna: grunda mjukbottnar, tångbältet och sjögräsängar har man på många ställen längs svenska kusten funnit att mängden fintrådiga alger har ökat framförallt sedan 1970-talet, undantag är Bottenhavet och Bottenviken där vi har en naturligt näringsfattig miljö. För sjögräsängar och tångbälten innebär detta försämrad tillväxt för den biotopbildande arten, som skuggas av alger eller kvävs av syrebrist och svavelväte och därmed minskar i utbredning. För grunda mjukbottnar innebär det en förändring från ett bart sediment till ett vegetationsklätt sediment, med en förändring av artsammansättningen som följd. Även musselbottnar drabbas om de blir överväxta eller täcks av drivande algmattor. Drivande mattor av rödalger t.ex. utanför Öland ger kala livlösa ”frätor” på tång och musselbottnar. När de fintrådiga algerna dör och bryts ner kan detta orsaka syrebrist. Andra effekter av lokala utsläpp av näringsämnen är att mängden planktonalger kan öka med minskat siktdjup som resultat.

    Inom forskningsprogrammet MARE utvecklar man ett användarvänligt, datorbaserat beslutsstödssystem (Nest). Detta verktyg ska bli tillgängligt för beslutsfattare som arbetar med Östersjöns miljö så att de kan identifiera de mest kostnadseffektiva åtgärderna för att komma till rätta med utsläppen av gödande ämnen i Östersjön. Nest tar dock ingen hänsyn till känsligheten för övergödning hos olika biotoper.

    Utsläpp av organiska miljögifter

    Utsläpp av svårnedbrytbara miljögifter (både organiska miljögifter och tungmetaller) till den marina miljön bör förstås undvikas – problemet är inte bara en akut miljörisk utan också att många av dessa ämnen kan ackumuleras i näringskedjan så att problemet kvarstår under lång tid.

    Som för många andra hot finns det skäl att anta att musselbottnarna är något mindre känsliga för organiska miljögifter än de andra biotoperna vi studerat inom MARBIPP, men givetvis handlar det om hur höga doserna är. Musslor är kända för att tåla relativt höga halter av miljögifter och används också som testorganismer inom miljöövervakningen. Däremot är de associerade arterna känsligare än musslorna själva, liksom de fåglar och fiskar som livnär sig på musslorna.

    Utsläpp av gifter från båtbottenfärger är ett annat möjligt miljöhot. Många av de aktiva substanserna som man hittills använt slår mot de flesta marina organismer, vilket innebär att samtliga MARBIPP-biotoper kan påverkas. Ett skäl till att lägga hamnar och bryggor i miljöer med god vattengenomströmning är att risken för lokal ackumulation av giftiga substanser från båtbottenfärger är mindre på dessa platser.

    Oljeutsläpp

    Sverige har hittills (2006) varit relativt förskonat från storskaliga oljeutsläpp. Med ökad fartygstransport av olja genom t.ex. Östersjön ökar dock risken för storskaliga oljeutsläpp, en risk som man bl.a. försöker möta med strängare regler för hur fartygens skrov ska vara konstruerade och förändring av fartygsrutter. Den gängse bilden av oljeutsläppens skador är kanske tung olja som sköljs upp på stränder och skadar stränder och fåglar. Detta är nog så viktigt, men i Sverige sker de största mängderna av utsläpp av oljeprodukter genom små och ofta diffusa utsläpp från yrkessjöfart, från fritidsbåtar och inte minst från land. Många av dessa små utsläpp sker i de stora fartygsstråken, i hamnar och skärgårdsområden [6]. Dessa utsläpp bidrar till höjda halter av oljekolväten i t.ex. sedimenten. Själva giftverkan från lätta raffinerade produkter (t.ex. bensin och fotogen) är betydligt värre än från oraffinerad råolja [1]. Speciellt stort kan detta problemet vara i hamnar, där både utsläpp från land och från småbåtsmotorer (främst tvåtaktsmotorer) är vanliga.

    Samtliga biotoper vi studerat inom MARBIPP: sjögräsängar, grunda mjukbottnar, musselbottnar, tångbälten och kallvattenskoraller kan påverkas av olja, även om risken att utsättas för olja kanske är mindre för kallvattenskoraller. Risken för att utsättas för direkta påslag av råolja är förmodligen störst för tångbälten, sandiga exponerade mjukbottnar och musselbottnar, därför att vattenrörelserna och därmed risken att olja skall transporteras dit är störst här. Däremot är risken för långvarig ackumulation av rester från oljespill förmodligen störst på riktigt mjuka bottnar (både sjögräsängar och vegetationslösa grunda lerbottnar). Delar av oljeutsläppen ute till havs kan emellertid sjunka till djupare bottnar och där orsaka skada under lång tid, eftersom nedbrytningen går långsammare i kallare vatten [1].

    Utsläppseffekter på enskilda biotoper

    Texten nedan är baserad på sidorna om respektive biotop.

    Sjögräsängar

    Näringsämnen

    Förhöjda halter av näringsämnen i kustområden resulterar oftast i en ökad produktion av växtplankton och ökad halt av organiska partiklar i vattnet, vilket minskar ljusets möjligheter att nå ned i vattnet. Närsaltsutsläpp kan därför minska det maximala djup sjögräsängar kan växa på. Övergödningen i Västerhavet och i Östersjön är troligen orsaken till att djuputbredningen av ålgräsängar minskat från över tio meters djup till runt fem meters djup de sista hundra åren [17]. Förhöjda halter av närsalter gynnar också ettåriga snabbväxande alger som snabbt kan tillgodogöra sig näringsämnena. Övergödning är troligen också orsak till en ökad förekomst av epifyter och mattor av makroalger i ålgräsekosystemen. En hög tillväxt av dessa fintrådiga alger reducerar ljustillgången för sjögräset, hindrar vattenomsättningen och orsakar en minskning av den associerade faunan. Nedbrytning av stora mängder alger kan också orsaka syrebrist och svavelvätebildning som slår ut ålgräsängarna lokalt.

    Gifter
    Det största hotet från miljögifter – särskilt insekticider - är att associerade kräftdjur skadas eller dör. Märlkräftor kan spela en nyckelroll i ålgräsekosystemet genom att effektivt beta ned fintrådiga makroalger och hindra uppkomsten av kvävande algmattor, också i övergödda situationer. Märlkräftor är generellt känsliga för miljögifter, t.ex. pesticider och oljeutsläpp. Föroreningar som reducerar antalet kräftdjursbetare kan få allvarliga konsekvenser för ålgräsekosystemet. Akuta oljeutsläpp kan också vara skadligt för ålgräs.

    Grunda mjukbottnar

    Näringsämnen

    Utsläpp av näringsämnen och gifter har ofta betydande påverkan på grunda mjukbottnar. Måttliga ökningar av närsalter kan öka produktionen av mikro- och makroskopiska alger som i viss mån kan användas som föda för djur i och på sedimenten. Om denna produktion ej hinner konsumeras leder förhöjda närsalter till ökad igenväxning, nedbrytning och försämrade syreförhållanden.

    De grunda sedimenten är de områden som först påverkas när ämnen rinner ut från land, och sedimenten har en stor förmåga att binda både näring och gifter. Näring lagras i sedimenten genom att organiskt material sedimenterar och binds till bottnarna. Detta material kan sedan brytas ner av mikroorganismer i sedimentet till närsalter. När närsalterna sedan frigörs från sedimenten fungerar bottnarna som en källa för tillväxt av nya alger och plankton. Organiskt material som sedimenterat på grunda bottnar kan också föras bort. Detta sker genom att sedimentet resuspenderas av vågor eller strömmar, varefter materialet kan föras ut från den grunda kustzonen och sedimentera och bindas på djupare bottnar.

    Gifter
    Gifter som kommer ut i havet binds ofta till partiklar, vilka kan inlagras i de grunda sedimentbottnarna. Organiskt material som är kontaminerat av gifter kan tas upp av organismer som äter i sedimentet. Gifter kan därigenom spridas vidare i näringskedjan. Grunda sediment kan således vara en länk för spridning av gifter i havet. I skyddade områden med liten omsättning av vatten och en fattig fauna, kan de grunda sedimenten fungera som en fälla för föroreningar. Sedimenten kan i sådana områden ha höga halter av både näringsämnen och gifter.

    Musselbottnar

    Näringsämnen

    Måttligt förhöjda halter av närsalter har positiv effekt på blåmusslorna själva, eftersom det ökar tillgången på plankton som är föda för musslorna. Musslor har även en hög tolerans mot syrebrist som kan uppkomma i samband med övergödning. Däremot blir samhället ofta artfattigt eftersom många associerade arter av alger och djur missgynnas av höga närsalter eller av syrebrist. Detta beror på att de näringsgillande arterna klarar lägre syrehalter och gynnas på grund av minskad konkurrens, när de arter som är känsliga för låga syrevärden dör. Exempel på sådana djur som klarar låga syrehalter är nematoder och havsborstmaskar.

    Gifter

    Blåmusslor ackumulerar gifter både naturliga från giftalgsblomningar och från kemiska föroreningar. Därför används de ofta i miljöövervakningen. Musslorna har i sig ofta relativt hög tolerans mot miljögifter, men gifterna kan spridas vidare i näringskedjan bl.a. till människan. De associerade arterna är ofta betydligt känsligare för miljögifter och slås därför ut i första hand.

    Avlopp

    Måttligt eutrofierande utsläpp är i allmänhet positiva för musslorna men negativa för associerad fauna och flora. Musslorna kan dock ackumulera virus, gifter och bakterier från avloppsvattnet som kan sprida sig i näringskedjan.

    Tångbältet

    Näringsämnen

    Under de senaste decennierna har tidigare opåverkade kustområden i Östersjön visat tydliga tecken på påverkan av ökad tillförsel av näringsämnen, på både lokal och regional skala. Den mest markanta effekten av övergödningen har varit en storskalig tillbakagång av fleråriga makroalger som t.ex. blåstång och sågtång, både areellt och i fråga om minskad djuputbredning [7]. Orsaken till dessa förändringar är troligen en ökad grumlighet beroende på planktonblomningar och skuggning av epifyter, ökad sedimentation av organiskt material samt i vissa områden betning av havsgråsuggor. När närsaltshalterna ökar, gynnas snabbväxande fintrådiga och bladlika alger som grönslick, havssallat, strutsallat och tarmalg. På de hårda bottnarna ersätts tångbältet av fintrådiga röd- och brunalger som t.ex. trådslick, brunslick, rödsläke, rödris och rödslick, eller av tunna bladlika alger som t.ex. rödalgen ekbladsalg. Dessa kortlivade arter lossnar från botten mot slutet av växtsäsongen och efter stormar. De lösa algerna ansamlas och bildar drivande algmattor på större djup eller driver in till kusten och sköljs upp på land [8]. Förändringarna i artsammansättning, från samhällen med perenna arter till en större dominans av annuella arter, har visats vara kopplade till ökad externtillförsel av närsalter från de lokala tillrinningsområdena, medan förändring av blåstångsbältet längs den svenska kusten i Bottenhavet ofta beror mer på lokala skogsindustriutsläpp, än på hög närsaltbelastning.

    Förhöjda halter av närsalter resulterar i kraftig tillväxt av snabbväxande kortlivade makroalger. Dessa makroalger konkurrerar med tången om t.ex. ljustillgång och/eller lämpligt substrat att växa på. Ämnen som frigörs från näringsgynnade fintrådiga alger kan även hämma vidhäftningsförmågan hos blåstångsägg, vilket i sin tur kan leda till försämrad rekrytering av blåstångsgroddplantor [9].

    Även mikroalger (så som kiselalger och cyanobakterier) gynnas av höga halter av näringsämnen. Dessa encelliga alger växer ofta på tångens yta och skuggar därmed tången, vilket i sin tur kan leda till försämrad tillväxt hos värdväxten (tångruskan) [10]. Ökad halt av näringsämnen kan leda till ökad grumling och minskat siktdjup. Detta medför att nedre utbredningsgränserna för tångbälten flyttas uppåt och den samlade ytan bältena täcker minskar [11]. Det ger en samlad minskning av total biomassa av tångarter samt därtill associerad fauna. För fisk som leker i tångbältena kan detta betyda att lekområdenas storlek kraftigt minskar. Under de senaste åren har en ökning i blåstångens djuputbredning rapporterats från norra Egentliga Östersjön [12]. I det regionala miljöövervakningsprogrammet i Kalmarsund har blåstångsamhället återkommit på flera lokaler där det tidigare varit försvunnen [13].

    Gifter     
    Båtbottenfärger (Irgarol och koppar)

    Koppar ger vid låga koncentrationer i brackvatten negativa effekter på befruktning och överlevnad hos blåstång [14]. Under förökningen är blåstången mycket känslig för gifter bl.a. för koppar och Irgarol som finns i båtbottenfärger. Laboratorietest visar att de befruktade äggen inte längre kan bilda vidhäftningsorgan och de mycket viktiga apikalhåren växer dåligt redan vid mycket låga koncentrationer av koppar eller Irgarol. Kopparhalten i större småbåtshamnar är ofta hög i juni-juli, ca 2-2,5 mg koppar per liter vatten. Samma halter ger i laboratorietester skador på blåstångens ägg, spermier och groddplantor [14]. I närheten av båtvarv och marinor kan halterna vara ännu högre. Ett problem med giftiga båtbottenfärger är att blåstångens förökningsperiod sammanfaller med sjösättningen av nymålade båtar. Blåstång i Östersjön är en nyckelart och eftersom tångens förökning påverkas av gifterna koppar och Irgarol i båtbottenfärger var detta en av orsakerna till att dessa färger förbjöds för användning i Egentliga Östersjön för ett antal år sedan. För mer information om båtbottenfärger se KemIs hemsida. Nya miljövänliga alternativa färger håller på att tas fram bl.a. som hindrar havstulpaner att fästa genom att t.ex. göra ytan avvisande för havstulpanlarver. 

    Klorat-utsläpp från pappersbruk

    Tidigare utsläpp av klorat har slagit ut blåstång och smaltång över stora områden utanför ett antal pappersbruk i Egentliga Östersjön och Bottenhavet [15]. Andra problem är försämrade ljusförhållanden på grund av hög mängd humusliknande substanser i avloppsvattnet.

    Trots att utsläppen av klorat tagits bort och avloppsvattnet från pappersbruket inte längre är giftigt för blåstångens förökning [16] har inte blåstången kunnat återetablera sig i områden där den tidigare förekom.

    Utsläpp av olja

    Ett oljeläckage från en stor sovjetisk tanker, Tsesis, inträffade den 26 oktober 1977, då den grundstötte i Himmerfjärden, i södra delen av Stockholms skärgård. Denna olycka gjorde det möjligt att för första gången studera effekter av ett oljepåslag i tångbältet före och efter en större tankolycka, där 1000 ton olja läckte ut och påverkade ett relativt begränsat område på ca 40 km2. Genom pålandsvind landade stora mängder i tångbältet. Strandzonen sanerades på mekanisk väg. Sommaren därefter var de tydligaste spåren efter olyckan från själva saneringsarbetet. Oljan hade liten effekt på tången, däremot påverkades faunan, speciellt kräftdjuren, negativt. Återhämtningen av det grunda algbältet gick snabbt liksom faunan som redan efter ett år invandrade från omgivande områden. Effekter av olyckan kunde ses under ytterligare ett par års tid men syntes under mycket lång tid på de djupa mjukbottnarna [1].

    Avlopp

    Effekter på tångsamhället av avlopp från industriella anläggningar är beroende på vad utsläppen innehåller. Utsläpp av gödande ämnen från avloppsreningsverk behandlas under näringsämnen ovan och mycket översiktligt för några få substanser under gifter. Det är dock viktigt att notera att avloppsvatten är komplexa och att avloppsvatten från en industri kan ha en påverkan antingen direkt på tången eller på någon av de associerade arterna, vilket i sin tur får sekundära effekter på tångsamhället. Ett sådant exempel är utsläppet av klorat från pappersmassaindustrin under 1980-talet, se ovan.

    Kallvattenskoraller

    Näringsämnen

    Koraller förekommer på stora djup och påverkas därför inte direkt av övergödning. Däremot kan övergödning få allvarliga indirekta effekter på korallmiljöer; förhöjda halter av närsalter resulterar i mycket kraftig tillväxt av kortlivade makroalger och växtplankton. När dessa dör och bryts ner sjunker de till botten och bidrar till ökad sedimentation av organiskt material som kan påverka korallbiotoper negativt.

    Gifter

    Akut giftpåverkan på djupa korallbiotoper kan orsakas av förlisning av fartyg med farlig last bestående av syntetiska ämnen, tungmetaller och organiska miljögifter. Fartygstransporter med denna typ av last bör därför förläggas på avstånd från särskilt värdefulla och känsliga biotoper. Det finns även en risk för långsam anrikning av bioackumulerande ämnen (från diffusa utsläpp) i djupa miljöer.

    Referenser

    1. Bernes, C . 2006. Monitor Nr 19. Förändringar under ytan. Sveriges havsmiljö granskad på djupet. Rapport från Naturvårdsverket, 192 sidor.
    2. Pers. kom. Karin Pettersson, Länsstyrelsen i Västra Götalands län.
    3. Strategi för hav och kust utan övergödning. Miljövårdsberedningens promemoria 2005:1
    4. Fördjupad rapport om miljömålet Ingen övergödning. Naturvårdsverket. Rapport 5319 okt. 2003.
    5. Havet – tid för en ny strategi. SOU 2003:72
    6. Kustbevakningen, Information om oljeutsläpp 2004
    7. Engkvist R Malm T Nilsson J, Interaction between isopod grazing and wave action: a structuring force in macroalgal communities in the southern Baltic Sea. Aquatic Ecology, 2004. 38: p. 403-413
    8. Malm, T , Råberg, S, Fell T, & Carlson P 2004. Effects by beach cleaning on littoral water quality, microbial food web and macrofaunal biodiversity. Estuarine Coastal and Shelf Science. 60:339-347.
    9. Berger, R, Henriksson, E, Kautsky, L and Malm T. 2003. Effects of filamentous algae and sediment on the survival of Fucus vesiculosus L. germlings in the Baltic Sea. Aquatic Botany. 37: 1-11.
    10. Råberg, S. opubl. 2006.
    11. Kautsky, N., Kautsky, H., Kautsky, U. & Waern, M. 1986. Decreased depth penetration of Fucus vesiculosus L. since the 1940s indicates eutrophication of the Baltic Sea. Mar. Ecol. Prog. Ser. 28. ?-?
    12. Kautsky, H opubl. 2006.
    13. Engqvist, R. opubl. 2006
    14. Andersson, S. & Kautsky L. 1996. Copper effects on reproductive stages of Baltic Sea Fucus vesiculosus. Mar. biol. 125: 171-176.
    15. Kautsky H, Factors structuring phytobenthic communities in the Baltic Sea. 1988.
    16. Wikström, S.A., Kautsky, L. & Malm, T. 2000: The effects of chlorine-free pulp mill effluents on reproduction and grazing interactions in the Baltic Sea Fucus vesiculosus. Ophelia 53(3):173-179.
    17. Boström, C., Baden, SP, Krause-Jensen, D. 2003. The seagrasses of Scandinavia and the Baltic Sea. In: Green, EP & Short, FT: World Atlas of Seagrasses
    Sök i MARBIPP