Under den här rubriken gör vi ett försök till sammanfattning av möjligheten till restaurering av de marina biotoperna: sjögräsängar, grunda mjukbottnar, musselbottnar, tångbälten och kallvattenskoraller. Vi vill påpeka att texten nedan är generaliseringar. Förhållandena utefter våra kuster är mycket variabla, vilket innebär att man i varje enskilt fall måste ta hänsyn till de specifika förhållanden som råder.
För och emot restaurering
Erfarenheten av restaurering av marina miljöer i Sverige är mycket begränsad. Internationellt satsas däremot stora resurser på restaurering, främst av sjögräsängar och korallrev. Intresset för restaurering av marina miljöer kan komma att öka i framtiden; många områden har blivit kraftigt skadade av utsläpp eller oförsiktig utbyggnad. När det sker en utbyggnad idag där t.ex. fiskproduktionen eller fiskemöjligheterna för yrkesfisket påverkas, kan det utdömas ersättning av exploatören. Ett alternativ skulle kunna vara att istället kompensera fiskproduktionen genom restaurering av miljön.
En fördel med restaurering är förstås att det är en möjlig väg till att påskynda ett återställande av en förstörd miljö, en återhämtningsprocess som kanske annars är långsam och osäker. En grundförutsättning är dock att den faktor som orsakade skadan på biotopen är borta. Vissa arter (t.ex. kallvattenskoraller och tång) kräver ett hårt bottensubstrat som kanske inte längre finns tillgängligt och där aktiv restaurering (genom att sätta ut lämpligt bottensubstrat, t.ex. artificiella rev) är det enda sättet för miljön att återkomma, åtminstone på kort sikt. Tekniker som utvecklas för restaurering skulle också kunna användas för att minska effekterna av t.ex. byggnation och andra ingrepp: bättre biologisk/teknisk kunskap om förbättrande åtgärder är ett viktigt forsknings/utvecklingsområde.
Det finns dock faror med att sätta sin tillit till restaurering. Den största nackdelen är osäkerheten: erfarenheterna av restaurering är begränsade och det är osäkert om restaureringen kommer att lyckas. Även internationellt där satsningen på restaurering av t.ex. korall- och sjögräsbiotoper är stor, är framgångar blandade med bakslag (1). En annan nackdel är kostnaden: att restaurera är ofta dyrt – som så ofta i naturvårdssammanhang är det ekonomiskt mer lönsamt att se till att miljöerna inte skadas från början. Ansvaret för att genomföra restaureringsåtgärder och kostnader för detta bör diskuteras i ett tidigt stadium av en tillståndsansökan.
En tredje begränsning är att restaurering kan innebära att man tar en biotop och ersätter med en annan, dvs. att man använder restaurering som kompensationsåtgärd. Ett typiskt exempel skulle kunna vara att man bygger en brygga i en ålgräsäng och som kompensation försöker man anlägga en ålgräsäng på en närbelägen mjukbotten. Detta kan mycket väl vara försvarbart, men en analys av olika biotopers förekomst är viktig så att man inte systematiskt gynnar en biotop på en annan biotops bekostnad.
Om restaureringen innebär att man flyttar material från ett område till ett annat är det också viktigt att analysera de genetiska konsekvenserna (se t.ex. avsnittet om genetisk mångfald). Det biologiska materialet för utplantering bör om möjligt tas från populationer som liknar de som är kvar eller som fanns tidigare, vilket i allmänhet innebär att de skall tas från en så närbelägen plats som möjligt. En viktig fråga är också varför det ”nya” området inte innehöll målbiotopen från början. Om det restaurerade området har lägre kvalitet än ursprungsområdet, blir konsekvensen att det nya området bör vara större för att kvantitativt ge fullgod ersättning.
Restaurering eller konstgjorda biotoper
En speciell form av ”biotopskapande” är artificiella rev, dvs. att man skapar konstgjorda hårdbottnar av sprängsten, sänkta båtar mm. Det finns en lång erfarenhet internationellt av att sådana konstgjorda rev attraherar t.ex. fisk och skaldjur och att de därför är intressanta både för fiske, friluftsliv och turism (dykning) (2). Artificiella rev är inte okontroversiella: är det fråga om en ökad produktion av fisk (vilket man önskar), eller är det bara fisk som attraheras till dem? I det senare fallet kan det till och med vara negativt för fiskpopulationerna, eftersom fisk som samlas på en plats blir lättare att fiska ut (3). I Sverige börjar man också samla erfarenheter av artificiella rev t.ex. genom stenreven i Göteborgs hamn som utvärderas av Fiskeriverket och av havsbaserade vindkraftverk t.ex. i Kalmarsund, det senare studeras i ett flertal projekt med stöd av Energimyndigheten.
Vilka biotoper kan komma ifråga för restaurering?
Samtliga fem biotoper som vi studerat inom MARBIPP skulle kunna komma ifråga för restaurering (se nedan). Flera av dem har man redan försökt att restaurera i Sverige, med växlande framgång (t.ex. försöken med restaurering av tångbälten i Östersjön). Musselbottnar är förmodligen den biotop som är minst komplicerad att restaurera. Att flytta musslor från en plats till en annan är en vedertagen metod inom musselodlingen i t.ex. Holland. Med tanke på att de svenska musslorna har en mycket komplicerad genetisk struktur, men en successiv övergång ifrån Mytilus trossulus dominerade bestånd i Östersjön till Mytilus edulis dominerade bestånd i Kattegatt och Skagerack, så bör förflyttningar av musslor ske med varsamhet, eller inte alls (till och från Öresundsområdet). I stället, med den goda tillgång på mussellarver som vi har naturligt i våra vatten, kan man genom att strö ut tomma musselskal på en botten förmodligen påskynda uppbyggnaden av en musselbank med naturlig genetisk struktur för området.
Den kanske största frestelsen är att ”bättra på” vegetationsfria mjukbottnar genom att försöka omforma en lerig mjukbotten till en attraktiv sandstrand. Detta är dock inte enkelt, förutom att det är negativt ur naturvårdssynpunkt. Strukturen på en vegetationsfri botten är nedåt i sedimentet. Vegetationsfria ( dvs. utan stora växter ) grunda bottnar (0-3 m) har stor betydelse som uppväxtområde och skafferi för flertalet fisk- och kräftdjurs arter. Vissa arter såsom flertalet plattfiskarter är dessutom direkt beroende av habitat fria från makrovegetation för både sin överlevnad och tillväxt. Fördelningen av olika kornstorlekar beror på vattenrörelserna och internationellt har många turistföretag bittert fått erfara att den utlagda sanden snabbt eroderats bort eller slammat igen.Sammantagen bedömning
Sammantaget menar vi att restaurering är något man ännu så länge bör ta till först när andra möjligheter uttömts. Det blir förmodligen billigare och säkrare att ta de eventuella initiala extrakostnader som det innebär att säkra att biotoperna på en plats inte förstörs från början. Dock finns tillfällen när biotoperna i ett område redan är förstörda och man vill få tillbaks dem. En genomtänkt restaurering kan då vara ett intressant alternativ.
Restaurering av enskilda biotoper
Texten nedan är baserad på sidorna om respektive biotop.
Sjögräsängar
Restaureringar av sjögräsängar kan genomföras för att helt återskapa ängar i områden där sjögräset försvunnit, eller för att understödja och påskynda naturlig återkolonisering till dessa områden. Vid risk för försvinnande pga. kraftig genetisk utarmning kan man som sista åtgärd transplantera sjögräsplantor för att skapa en högre genetisk diversitet. I Sverige har inga större restaureringar skett (t.o.m. 2005) men flera olika metoder har använts vid restaureringar av ålgräsängar i bl.a. Holland och USA (7, 8, 9).
Restaurering kan antingen ske genom att transplantera hela plantor från andra områden eller genom att sprida frön som samlats från blommande skott i andra ängar. Av dessa båda metoder har undersökningar i USA visat att transplantering av hela plantor ger en betydligt bättre överlevnad jämfört med fröspridning. Dessa undersökningar visar vidare att framgången vid restaurering varierar kraftigt, varför den restaurerade ytan helst bör var större än den förstörda. Vidare är det viktigt att den genetiska diversiteten inte reduceras vid återskapande av ålgräsängar (10) (se vidare under sjögräsängar/variation i tid och rum/genetisk diversitet LÄNK). Vid uppföljning av restaurerade ålgräsbestånd är det också viktigt att övervaka även associerade växter och djur, eftersom tiden för återkolonisering varierar mellan olika arter.
Grunda mjukbottnar
Restaurering och återskapande av grunda mjukbottnar är relativt ovanligt i Sverige, och svårt att genomföra. För att återskapa en naturlig miljö måste rätt material användas i rätt proportioner. Kombinationen av lera, sand och grus som bottnarna oftast är uppbyggda av är svår att rekonstruera. Det finns exempel, bland annat från Lysekils kommun där en telekabel lagts ner i botten, på vilka svårigheter det kan medföra när man ska återställa en grund havsvik. Flera års kostsamt arbete krävdes för att återfylla skadan efter kabelnedläggningen, så att havsviken återigen kunde utnyttjas för fritidsbad.
Musselbottnar
Med den goda tillgång på mussellarver som vi har naturligt i svenska vatten, kan förmodligen en enkel form av restaurering av en musselbotten ske genom att strö ut tomma musselskal på botten. Detta skulle påskynda uppbyggnaden av en musselbank. Skalen skulle då fungera som hårt substrat vilket gynnar återkolonisationen av musslor.
Tångbälten
Restaurering av tångbiotopen kan vara aktuell på lokaler där tången slagits ut pga. förorenade utsläpp, om dessa har upphört och en naturlig återkolonisation inte skett efter ett antal år. Eftersom blåstång, sågtång och smaltång alla uppvisar genetiska skillnader mellan populationer på ganska korta avstånd så bör man vid restaurering använda plantor från närbelägna lokaler. Detta för att minska risken för genetiska förändringar.
Tre olika restaureringsförsök av tångbältet i Östersjön har hittills genomförts. Inget har lycktas och orsakerna till detta har varierat mellan försöksområdena:
1) Inplantering av blåstång i Himmerfjärden i Trosa skärgård gjordes 1995. Himmerfjärden har tidigare varit kraftigt påverkad av näringsrikt avloppsvatten. Sedan många år renas vattnet och mycket av fosforn och kvävet tas bort. I försöket flyttades 200 tångplantor på sten från en närbelägen lokal utanför Himmerfjärden och placerades parvis med en han och en honplanta tillsammans på ca 1 m djup. Vid återbesöket ett år senare hittades plantor på tre av de fyra lokalerna och några hade lyckats med att föröka sig (4).
2) Ett återplanteringsförsök av blåstång gjordes i Mönsterås efter att kloratutsläppen från pappersmassaindustrin där hade upphört, men sammansättningen av organismer i systemet hade förändrats i så hög grad att tången betades ner av havsgråsuggor på några veckor.
3) Inplantering av blåstång har gjorts i Gdansk bukten (5). Området är fortfarande så kraftigt övergött att siktdjupet bara är någon decimeter. Tångplantorna överlevde ca 1 år, men tillgången på ljus begränsade tillväxten till några centimeter och till slut dog plantorna. Detta kan även delvis vara orsakat av sanderosion och påväxt av närsaltsgynnade grönalger. Däremot fanns det nästan inga betande snäckor, havsgråsuggor eller märlkräftor som annars är vanliga i tångruskor. En orsak till detta kan ha varit den rikliga mängden med fisk bland plantorna, både spigg och svartmunnad smörbult lever av dessa smådjur.Kallvattenskoraller
Sannolikt finns goda möjligheter till restaurering av förstörda korallbiotoper genom inplantering av koraller från andra områden, sedan biotopen skyddats från den påverkan som medfört skadorna. Det finns ingen dokumenterad restaurering av kallvattenskoraller, men skadade tropiska korallrev har med gott resultat kunnat restaureras genom inplantering av korallfragment från andra rev (6). En restaurering av ett skadat kallvattenskorallrev kan dock förväntas kräva lång tid. En fullständig restaurering där korallbiotopens fulla betydelse för den associerade faunan, inklusive kommersiella arter, återställs kräver kanske århundraden. Det är dock också möjligt att processen kan snabbas på genom utplacering av ett större antal små korallfragment i ett lämpligt område. Grundläggande forskning behövs för att närmare klargöra möjligheter och begränsningar. De kostnader och resurser som krävs för restaureringen kommer också sannolikt överstiga kostnaderna för att skydda och övervaka befintliga korallbiotoper i gott skick. Vidare krävs tillgång till lämpliga rev att transplantera koraller från.
Referenser
- Seddon S. 2004. Going with the flow: Facilitating seagrass rehabilitation. Ecological management & restoration 5(3): 167-176.
- Bohnsack J A, and Sutherland D L. 1985. Artificial reef research: a review with recommendations for future priorities. Bulletin of Marine Science, 37: 11–39.
- Jensen A. 2002. Artificial reefs in Europe: perspective and future. ICES Journal of Marine Science, 59: S3–S13.
- Kautsky L, unpubl.
- Berger R Malm T Kautsky L, 2001. Two reproductive strategies in Baltic Fucus vesiculosus L. Eur. J Phycol. 36: p. 265-273
- Goreau T J, and Hilbertz W. 2005. Marine ecosystem restoration: costs and benefits for coral reefs. World resource review 17(3):375-409
- Fonseca M S, Kenworthy W J, and T.G. W, 1998. Guidelines for conservation and restoration of seagrass in the United States and adjacent waters.
- De Jonge V N, 2000. Policy plans and mangement measures to restore eelgrass (Zostera marina L.) in the Dutch Wadden Sea. Helgol Mar Res, 54: p. 151-158.
- Short F.T., Davis R.C., Kopp B.S., Short C.A., Burdick D.M. 2002. Site-selection model for optimal transplantation of eelgrass Zostera marina in the northeastern US. Marine Ecology Progress Series 227: 253-267.
- Williams S L, 2001. Reduced Genetic Diversity in Eelgrass Transplantations Affects Both Population Growth and Individual Fitness. Ecological Applications,. 11: p. 1472-1488.
