Foto: Pia Pettersson
Blåmusslor är mycket toleranta mot de flesta typer av påverkan och störningar, utom predation från sjöstjärnor och strandkrabbor, samt i viss mån extrem sedimentation t.ex. i samband med muddring. Till skillnad från de flesta andra organismer så gynnas musslor av övergödning. Extrema naturliga störningar t.ex. lågvatten under längre perioder eller kraftig isbildning kan tillfälligt slå ut populationer nära ytan (0-1m). Populationer som finns nära ytan är också känsliga för kraftig vågpåverkan, speciellt när musslorna vuxit sig stora, efter 1-2 år, och då lätt slits loss. Blåmusslan har stor potential att snabbt återkolonisera bottnarna så snart störningen har försvunnit tack vare sin effektiva fortplantning. Leken sker i maj-juni och larverna sätter sig ofta från mitten av juni till slutet av juli. Genom att larverna simmar fritt i vattnet i ca tre veckor hinner de spridas långt med strömmarna. Den största faran för musselpopulationen i Östersjön skulle vara introduktion av parasiter, sjukdomar eller musselpredatorer som drastiskt skulle kunna minska mängden musslor. Den svartmunnade smörbulten som är på inmarsch i Baltikum har nämnts som ett sådant potentiellt hot, även om effekterna hittills tycks var små.
Musslor är redan från början fysiologiskt stressade av den låga salthalten i Östersjön, vilket innebär att de blir mycket mindre än t.ex. på västkusten [2]. I allmänhet ökar också känsligheten för annan störning ju längre in i Östersjön man kommer. Föroreningsstressen, från t.ex. olja eller tungmetaller, läggs ovanpå den allt större fysiologiska stressen vid sjunkande salthalt. Blåmusslor från Östersjön är alltså känsligare för föroreningar än blåmusslor från Nordsjön. Den ökade känsligheten gäller inte bara musslor utan de flesta organismer av marint ursprung, t.ex. kräftdjur och blåstång. Medan det är tvärtom för t.ex. snäckor med ursprung i sötvatten, som i allmänhet reagerar kraftigare för föroreningar ju högre salthalten är. Genom att antalet arter i Östersjön är litet så finns färre alternativa arter som kan fylla samma funktion om en art skulle slås ut. Detta ökar risken för att viktiga funktioner, som t.ex. filtrerarfunktionen, kan slås ut här. Sammantaget gör detta att Östersjöns ekosystem måste betraktas som känsligare för förorening av t.ex. olja eller tungmetaller än västkustens ekosystem, även om många andra faktorer också spelar in [2].
|
Fysiska faktorer |
Tolerans |
Återhämtning |
|---|---|---|
|
Substratförlust |
Låg |
Snabb |
|
Övertäckning |
Måttlig |
Mycket snabb |
|
Ändring av sedimentation |
Måttlig |
Måttlig |
|
Uttorkning |
Hög |
Snabb |
|
Utsatt för luft |
Hög |
Snabb |
|
Ändrade strömförhållanden |
Hög |
Mycket snabb |
|
Ändring i temperatur |
Hög |
Mycket snabb |
|
Ändring i turbiditet |
Måttlig |
Mycket snabb |
|
Förändring i vågexponering |
Hög |
Snabb |
|
Ljudstörning |
Hög |
Ej relevant |
|
Visuell störning |
Hög |
Ej relevant |
|
Fysisk störning |
Hög |
Snabb |
|
Förflyttning |
Hög |
Snabb |
|
|
|
|
|
Kemiska faktorer |
Tolerans |
Återhämtning |
|
Syntetiska ämnen |
Måttlig |
Måttlig |
|
Tungmetaller |
Måttlig |
Måttlig |
|
Organiska miljögifter |
Måttlig |
Måttlig |
|
Radioaktivitet |
Hög |
Mycket snabb |
|
Förändrade närsaltsvärden |
Hög |
Mycket snabb |
|
Förändring i salthalt |
Hög |
Mycket snabb |
|
Förändring i syrehalt |
Hög |
Mycket snabb |
|
|
|
|
|
Biologiska faktorer |
Tolerans |
Återhämtning |
|
Mikrobiella patogener, parasiter |
Hög |
Snabb |
|
Introducerade arter |
Ingen-Hög |
Ingen-Snabb |
|
Extraktion av nyckelarter |
Måttlig |
Snabb |
|
Extraktion av andra arter |
Ej relevant |
Ej relevant |
Förklaringar till känslighetsanalysen
I allmänhet är blåmusslor mycket toleranta mot de allra flesta typer av störningar och förändringar i omvärldsfaktorer. De är i allmänhet avsevärt mycket mer toleranta än många andra nyckelarter/biotoper och blir därför ofta den art/biotop som blir kvar i en vik som påverkas av någon faktor. Genom att de associerade arterna är känsligare än musslorna så minskar mångfalden generellt vid störning.
Fysiska faktorer
Substratförlust, Övertäckning
Blåmusslor är i allmänhet måttligt toleranta mot substratförlust och övertäckning, men det beror på faktorns styrka. Muddring av djupränna i ett område som leder till förändrade djupförhållanden kan t.ex. göra att en musselbank försvinner där rännan anläggs.
Ändring av sedimentation
Blåmusslor klarar av en del sedimentering men dränks av för hög sedimentering om inget hårt substrat finns kvar att sitta på. Associerade arter är i allmänhet känsligare än musslorna varför mångfalden generellt minskar vid störning.
Uttorkning, Utsatt för luft
Musslor lever ofta i tidvattenzonen och tål tidvis torrläggning. De kan överleva flera dagar i fuktigt sediment om det inte blir för varmt, eller om de fryser under vintern. De associerade arterna klarar vanligen inte detta.
Ändrade strömförhållanden, Förändring i vågexponering
Musslor trivs bra i strömt vatten som tillför näring och syre, varför minskning av dessa faktorer innebär sämre levnadsvillkor.
Ändring i temperatur
Musslor klarar sig från 0°C till ca 25°C. Kraftiga och snabba temperaturhöjningar under vintern när de är acklimatiserade till låga temperaturer från t.ex. 3° C till 15 °C kan dock slå ut dem.
Ändring i turbiditet
Musslor trivs i grumligt vatten om detta består av små ätliga organiska partiklar och koncentrationen inte är så hög att de dränks i sediment, eller att syrehalten blir för låg. Inblandning av oorganiska partiklar (sand, slam etc.) har en utspädande effekt på födotillgången och minskar tillväxten.
Ljudstörning
Faktorn påverkar inte habitatet.
Visuell störning
Faktorn påverkar inte habitatet.
Förflyttning
Musslorna är mycket toleranta mot förflyttning. Västkustmusslor klarar sig i en vecka om de hålls svalt och utan vatten. Det är så de transporteras för försäljning. De tunnskaligare musslorna från Östersjön bör transporteras i syresatt och kylt vatten.
Kemiska faktorer
Blåmusslor är i allmänhet mer toleranta än de flesta andra arter. Undantag är för bekämpningsmedel mot blötdjur sk. molluskicider .
Förändring i salthalt
Musslorna förekommer från 4 ‰ i Bottenhavet till över 30 ‰ på Västkusten och salthalten avgör hur stora de kan bli. Ökad salthalt upp till 30 ‰ är i allmänhet positiv men de klarar upp till ca 40 ‰. Toleransen nedåt bestäms av vid vilken salthalt musslan är anpassad. En sänkning till ca 12 ‰ klarar musslorna bra även på Västkusten, men därunder börjar det bli problem. En mussla som normalt lever vid 12 ‰ klarar ca 8 ‰, och en mussla som normalt lever vid 6-8 ‰ klarar i allmänhet 5 ‰. En mussla som normalt lever vid 4-5 ‰ klarar däremot ingen ytterligare minskning.
Biologiska faktorer
Mikrobiella patogener
Mikrobiella patogener (t.ex. virus och bakterier) förekommer i blåmusslor. Man hittar både musselpatogener och humanpatogener i blåmusslor. Musslor som vuxit i närheten av avloppsutsläpp kan därför sprida sjukdomar vid förtäring.
Introducerade arter
Introducerade arter innebär i allmänhet inga problem om det inte är fråga om musselpredatorer.
Extraktion av nyckelarter
Nyckelarterna är blåmusslor och alger. Viss extraktion av blåmusslor sker på västkusten då vilda musslor skördas från botten. Detta finns reglerat (se Ärenden och skötsel).
Extraktion av andra arter
Inga kända effekter.
