Musselbotten på västkusten. Foto: Pia Petterson.
Musselbottnar är allmänt förekommande både i Västerhavet och i Östersjön. I Västerhavet är de vanliga i grunda vikar med strömmande vatten och i estuarier, men finns även på exponerade klippor i skvalpzonen, ofta tillsammans med havstulpaner. I de stora älvutloppen i Bohuslän finns stora mängder blåmusslor, men även runt Orust och Tjörn där förutsättningarna för musselodling också är god. På sandbottnarna längs Hallands kust är förekomsten av blåmusslor däremot liten pga. att musslorna inte har något hårt substrat (stenar eller andra fasta ytor) att sätta sig fast på.
I Öresund där vattenströmmar är gynnsamma och sjöstjärnor inte längre klarar sig så bra i den lägre salthalten däremot finns utbredda områden med musselbottnar med extremt höga biomassor [14]. Musselbottnar förekommer också i stor utsträckning runt Öland och Gotland samt på utsjöbankarna. I Östersjön är blåmusslan den vanligaste förekommande arten i de flesta kustområden. Dess norra och östra utbredningsgräns sammanfaller med en salthalt av ca 4 ‰, dvs. Kvarken och innersta delen av Finska viken. Detsamma gäller längst inne i skärgårdsområden och utsötade vikar där blåmusslan saknas. Sin maximala utbredning och största ekologiska betydelse har musslorna från Ålands hav och till Öresund där de står för en betydande del av ekosystemets funktion.
