Blåmusslorna är viktiga, dels direkt ekonomiskt för oss som födoresurs och dels indirekt som renande filter från höga närsaltshalter. På Västkusten odlar man idag ca 5000 ton musslor per år och skördar även vilda musslor för kommersiellt bruk. Potentialen att öka detta är mycket stor, både för saluförande och av miljöskäl. Blåmusslan kan under perioder vara giftig att äta på grund av att toxiner från växtplankton ansamlas i musslorna. Särskilt är det vissa arter inom gruppen dinoflagellater som orsakar problem. Gifterna lagras i musslans hepatopankreas, ett organ som fungerar som både bukspottkörtel och lever hos musslan. Gifterna har ingen synbar effekt på musslan, däremot blir människor som äter förgiftade musslor sjuka. Toxinerna försvinner ur musslorna en tid efter att giftalgsblomningen är över [3]. Det finns telefonsvarare "Fröken mussla" (informationscentral Blåmusslan) på länsstyrelsen i Västra Götalands län (031-60 52 90) som meddelar om aktuellt giftläge på svenska västkusten.
Musslorna fungerar som en kopplande länk mellan det fria vattnet och bottnarna [5]. I ett typiskt kustområde i Östersjön filtrerar de hela vattenmassan på ett par veckor under sommaren, hela Östersjöns vattenvolym omsätts på ungefär ett år. Detta kan jämföras med det naturliga utbytet via de danska sunden som är ca 25 år. Ungefär en tredjedel av planktonproduktionen i Östersjön konsumeras av musslorna. Man kan ofta se att vattnet är betydligt klarare över en musselbotten. Musslorna tillväxer bättre ju mer övergött ett område är, åtminstone till en viss gräns. Däremot minskar mångfalden i musselsamhället vid kraftig övergödning, eftersom de associerade arterna inte klarar sig lika bra. När musslorna äter plankton utsöndrar de närsalter och producerar avföring [6]. Den frigjorda fosforn och kvävet räcker för att tillgodose de bottenlevande algernas behov och det blir också närsalter över som återcirkuleras till det fria vattnet. För hela Östersjön beräknas musslorna släppa ut lika mycket närsalter som alla landbaserade källor tillsammans. Musslorna bidrar dock inte till någon övergödning, eftersom dessa närsalter inte utgör ett nytillskott till miljön då de tidigare fanns bundna i de plankton som musslorna åt. Tvärtom minskar musslorna övergödningen genom att göra vattnet klart och att binda upp näring i köttet [6], [7]. Vid skörd bortförs därmed stora mängder närsalter från miljön och musselodling används därför idag som ett kostnadseffektivt alternativ till att bygga ut reningsverket i Lysekil (http://www.miljomusslor.kmf.kva.se).
Allehanda smådjur livnär sig på musslornas avföring och gynnas ofta av denna. Under en odling blir det dock ofta kraftig ansamling av organiskt material vilket ger syrebrist och minskad biologisk mångfald på botten. Miljön återhämtar sig dock vanligen redan ett par år efter det att en odling avslutats eller flyttats [3, 8].
Det finns tecken på att musslorna i Östersjön har ökat ca 20 % sedan 1970-talet. Minskningen av blåstångens djuputbredning i Östersjön har samtidigt lett till att Mytilus-rödalgssamhället idag sträcker sig upp till mindre djup och har på så sätt ökat sin totala utbredning [2, 9]. Det finns också indikationer på att musslornas gödning kan ha bidragit till ökningen av blomningar av fintrådiga rödalger på Öland och Gotland [10]. Den dominerande rödalgen är fjäderslick (Polysiphonia fucoides), som utgör upp till 50 % av den totala biomassan. Beroende på årstid varierar antalet djurarter mellan 5-15 och antalet algarter mellan 5-10 arter på 5m (Malm et al. opubl).
Troligen finns det en koppling med algblomningarna i Östersjön och musslornas gödning [6]. Fintrådiga rödalger har stor påverkan på den biologiska mångfalden. De hämmar också rekryteringen av blåstång och nedbrytningen av de fintrådiga rödalgerna har en toxisk effekt på makrofauna [11],[12]. Dessa rödalger spolas årligen i land i så stora mängder att de leder till problem för friluftslivet och hotellnäringen [13]. Ett intensivt borttagande av uppkastade fintrådiga alger på stränder på Öland har gett klarare vatten, minskat kväveläckage och lägre bakterieaktivitet, men har inte påverkat den biologiska mångfalden [11].
Medan det finns flera tiotals filtrerande arter på Västkusten så står blåmusslan praktiskt taget ensam för hela filtrerarfunktionen i Östersjön. Detta kan ge en indikation om vad som skulle kunna hända om musslorna av någon anledning försvann från Egentliga Östersjön (t.ex. om en klimatförändring ger en utsötning och minskar utbredningen eller om den svartmunnade smörbulten invaderar och ökar predationstrycket).
I vissa fall kan musslor leda till problem och ekonomiska förluster genom att de trivs i vattenflödet i kylvattenintag, som då kan sättas igen. Man tillgriper ofta rutinmässigt klorering för att bli av med dem, trots att det ofta räcker med att ta in vattnet djupare där larver inte finns, alternativt ha dubblerade ledningar som stängs av för rengöring.
Se även "Varor & tjänster".
Fig 1. Musslans roll i Östersjöns ekosystemet [1]
