• ankare
  • Klassificering

    sand & lerbottnar

    Genomgående för samtliga system för att klassificera sedimentbottnarna är att de klassificeras utifrån sedimentets kornstorleksfördelning och att man definierar ett “sandigt” och ett “lerigt” habitat. Foto: Katja Norén.

    Grunda mjukbottnar kan klassificeras, dvs. delas in i olika typer, med avseende på olika omvärldsfaktorer och/eller artsammansättning. Målsättningen med klassificeringen är i vissa fall bara att definiera och beskriva olika typer av miljöer, medan andra system syftar till att värdera områdets kvalitet eller “hälsotillstånd”. För att kunna åstadkomma det senare krävs avancerad kunskap om hur områdets artsammansättning ser ut i ett opåverkat “normaltillstånd”. Ett försök till klassificering av grunda sedimentbottnars kvalitet med avseende på täckningsgrad av lösliggande alger redovisas i avsnittet om Känslighet.

    Det finns flera olika system för beskrivande klassificering som omfattar grunda mjukbottnar i Svenska vatten. Inom EU:s habitatdirektiv definieras sublittorala sandbankar (1110), estuarier (1130), ler- och sandbottnar som blottas vid lågvatten (1140), kustnära laguner (1150) och stora grunda vikar och sund (1160) som skall finnas med i “Natura 2000-nätverket”. En mer detaljerad klassificering av habitat finner man i det all-europeiska systemet EUNIS som är ett hierarkiskt system, dvs. man kan gå in på olika detaljnivåer, som innefattar alla habitat i Europa (http://eunis.eea.europa.eu/). Helsingforskommissionens (HELCOM) arbete med bedömning av hot och skyddsbehov för olika kustbiotoper utgår från en klassificering där sandiga och leriga bottnar (2.5 och 2.7) utgör viktiga huvudgrupper som sedan delas upp på ett antal undergrupper. Dessutom har Nordiska Ministerrådet gjort en sammanställning av nordiska kustbiotoper med god regional upplösning där sedimentbottnar definieras som mjuk- eller sandbottnar och där även olika djupintervall beskrivs separat.

    Genomgående för samtliga system är att sedimentbottnarna klassificeras utifrån sedimentets kornstorleksfördelning och att man definierar ett “sandigt” och ett “lerigt” habitat. Den exakta gränsen mellan olika typer skiljer sig dock mellan systemen. HELCOM definierar exempelvis en botten som sandig om medelkornstorleken är 0,06 – 2 mm, medan Nordiska Ministerrådets definition baseras i vissa områden på att täckningsgranden av sand (dvs. kornstorlekar på 0,06 – 2 mm dominerar) ska vara större än 70%.

    Dessa system har också det gemensamt att biotoperna klassificeras med avseende på omvärldsfaktorer, såsom sedimentets egenskaper, och den ingående floran och faunan. Ett annat angreppssätt är att klassificera biotoperna enbart med avseende på sedimentets egenskaper. I Naturvårdsverkets ”Handbok för miljöövervakning” klassificeras sediment med avseende på kornstolek, lerhalt och organisk halt.

    Fig. 1.  Klassificeringsschema för sediment baserat på kornstorlek, lerhalt och organisk halt fördelningen av lera, sand och grus (ur Naturvårdsverkets ”Handbok för miljöövervakning”).

    Figur 1.

    Sök i MARBIPP