Mycket arbete pågår för att utveckla metoder för kartläggning av marina habitat såsom grunda sedimentbottnar. Exempelvis utvecklar Naturvårdsverket i samarbete med länsstyrelserna metoder för kartläggning av områden som avsätts som skyddade områden inom Natura 2000. När det gäller marina habitat finns en färdig manual för kartering av undervattensvegetation (kan laddas ner från www.naturvardsverket.se). Arbetet med andra marina habitat pågår och beräknas vara klart senast 2008. Naturvårdsverket arbetar också tillsammans med Lantmäteriet med ett projekt kallat ”Sammanställning och Analys av Kustnära Undervattenmiljö” (SAKU). Där sammanställer man information om strukturerande faktorer och tar fram geografiska underlag över hela svenska kusten som kan analyseras och sammanställas på ett enhetligt sätt över hela landet. Dessutom presenterade regionplane- och trafikkontoret i Stockholm en sammanställning av metoder i skriften ”Verktyg för vattenplanering – Översyn av metoder för kartläggning av kustvatten och stränder samt beslutsstöd för vattenvård”. Den kan laddas ner från Regionplane- och trafikkontoret i Stockholm.
I allmäna drag kan man säga att metoder för att kartlägga förekomsten av sedimentbottnar skiljer sig i stor utsträckning beroende på djupet. De grundaste områdena (djup ≤ 1 m) kan med fördel inventeras översiktligt med hjälp av fotografering från flygplan. Vanligtvis tillåter annars siktdjupet visuell kartläggning med vattenkikare från småbåt på djup ner till cirka 5 m. Förekomst av sedimentbottnar på djup mellan 5 och 10 m kartläggs lämpligen med hjälp av dykare, undervattensvideo eller med någon typ av enklare bottenhuggare.
Foto: Emma Nohrén
Kartläggning av den associerade epi- och infaunan på grunda mjukbottnar med hjälp av provtagning i fält och artidentifiering på laboratorium är generellt sett kostsam och kräver en hög grad av specialistkompetens för identifiering. Provtagning av epifauna som kräftdjur, insekter och småfisk, på djup mindre än 1 m sker lämpligen med s.k. fallfälla. Fallfällan består av en 70 cm hög metallram med 0,5 m2 bottenyta som är fäst på två 8 m långa stavar. Fallfällan manövreras av två personer som rör sig försiktigt över området. Vid provtagning släpps fällan hastigt ned och djur som befinner sig i den instängda vattenvolymen fångas med hjälp av cirka tio håvdrag. Provtagning av epifauna och framförallt fisk på större djup görs vanligen med hjälp av fallnät, landvad eller fiskeredskap såsom ryssjor.
Provtagning av infauna på områden grundare än 1 m görs vanligen med cylinderprovtagare och våtsållning av varierande maskstorlek beroende på vilka typer av djur man vill kartlägga. Större djur, såsom grävande musslor och vissa havsborstmaskar, provtas vanligen med cylinderprovtagare som har en radie på 10 – 20 cm (dvs. bottenytan ≈ 300 – 700 cm2) i kombination med ett såll med 1 – 5 mm maskstorlek. För att effektivt kunna mäta förekomsten av flertalet makroskopiska arter behövs dock ett såll med 0,5 mm maskvidd. Av praktiska skäl används då oftast cylinderprovatagare med 2,5 – 5 cm radie (d.v.s. ≈20 – 80 cm2). Cylinderprovtagare kan även användas av dykare för provtagning av infauna på djup mellan 1 och 10 m. Ett vanligare sätt att ta prover på dessa djup är dock att använda någon lättare typ av huggare, t.ex. en s.k. Ekmanhuggare (area ≈ 200 cm2), som kan manövreras från en mindre båt.
Minskad tillgänglighet på successivt större djup leder till att kostnaden för kartläggning av bottnar ökar. Detta innebär att en heltäckande, detaljerad kartläggning av förekomsten av biotoper och framförallt av den associerade faunan är omöjlig över större områden. Ett alternativ är att utveckla indirekta metoder som kan användas för att förutsäga bottnarnas egenskaper (s.k. prediktiva modeller). Tanken bakom dessa metoder är att konstruera kartor med hjälp av kända statistiska samband mellan omvärldsfaktorer (exempelvis djup och bottentopografi) och utbredningen av olika biotoper eller organismer. Trots att sådana metoder är förknippade med en högre osäkerhet i förhållande till direkta observationer, kan de i många fall vara det enda realistiska alternativet.
