• ankare
  • kvalitet & klassificering

    Klassificering av biotopkvalitet

    Det finns vissa variabler som är användbara för att upptäcka viktiga förändringar över tiden, för att förstå om ängen utsätts för stress, eller för att uppskatta ålgräsängens motståndskraft mot störningar. Dessa variabler måste dock mätas på ett sätt som tar hänsyn till den stora inneboende variationen i dessa ekosystem. Olika aspekter följer med olika variabler.

    Tyvärr finns det inte några enkla variabler (t.ex. biomassa, bladhöjd, skottäthet) som beskriver ett sjögräs hälsotillstånd, eller kvaliteten av sjögräsängen i fråga om artrikedom, skydd från rovdjur, eller produktion av epifauna och fisk [16]. Att klassificera hälsotillståndet och kvaliteten på ett ålgrässamhälle är dessutom mycket svårt. Detta på grund av den naturligt stora variationen i ålgräsplantornas morfologi. Den stora variationen i tillväxt och utbredning både över säsong och mellan år, liksom de naturligt stora fluktuationerna över säsong av biomassa av djur och alger.

    Ålgräsets bladlängd, skottäthet och biomassa varierar naturligt beroende med djup och exponeringsgrad. Det är därför svårt att använda dessa variabler för att jämföra kvaliteten eller hälsotillståndet på ålgräsängar från olika djup och från olika lokaler. Eftersom ålgräset släpper de flesta av sina blad på hösten och får nya skott först till våren, varierar ålgräsets skottäthet och biomassa naturligt över säsongen. Tidpunkten för den högsta tillväxten varierar från år till år. Ännu större fluktuationer hittar man bland de ryggradslösa djuren som ofta reproducerar sig  i cykler, vilket medför variationer i antal (10-100 ggr) från månad till månad. Likaså kan en snabbväxande algmatta blomma upp på några dagar för att sen försvinna på några veckor. Även förekomsten av större rovfiskar varierar snabbt, då många arter lämnar ålgräsängarna när vattnet blir för varmt på sommaren.

    Denna säsongsvariation gör att man måste provta en ålgräsäng vid flera tillfällen under tillväxtperioden för att få tillförlitliga värden. Ett ökande antal studier visar att stora delar av en äng kan vara borta ett år, för att sedan vara tillbaka med friska plantor följande år (se Variation i tid och rum/Inventering) . Detta tyder på att ålgräsets rhizom kan ligga i vila i sedimentet i över ett år. Även en lokal som saknat ålgräs under många år kan snabbt återetableras om det sker en förbättring av ljus- och vattenkemiska förhållanden [45]. De stora fluktuationerna mellan år gör att man måste följa en äng under flera år för att bedöma dess kvalitet och att en äng inte kan dömas ut som förvunnen även om skott saknas ett år.

    Viktiga variabler

    Utbredning

    Djuputbredning utgör en viktig och användbar variabel som indikerar hur ljustillgången för sjögräset förändras över tiden ( se Variation i tid och rum /Historisk utbredning ) .

    Geografisk utbredning är en central variabel för att detektera lokala eller regionala miljöförändringar som påverkar ålgräset. Kartering bör ske under flera år och vid samma tid varje år (se Metoder för en mer detaljerad beskrivning).
    Biomassa ålgräsblad

    Ålgräsbladens biomassa per bottenarea är den variabel hos ålgräset som bäst sammanfattar variation i bladlängd, bredd och skottäthe t och gör det möjligt att jämföra olika lokaler och olika tidpunkter. Det är också ett direkt mått på den struktur som utgör habitat och skydd för ålgrässamhällets växter och djur , men också ett indirekt mått på produktionen av ålgräs och de biologiska och ekonomiska tjänster som ålgräsbiotopen bidrar med (se Betydelse).

    Provtagningen bör ske på ett standardiserat djup och jämförelser mellan regioner bör ske på lokaler med liknande exponering när detta är möjligt, eftersom ålgräsets morfologi förändras med djup och exponeringsgrad  Provtagningen bör också ske vid samma period (juli-augusti) under flera år. Helst bör mer än en provtagning ske per år för att uppskatta variationen inom ett år (se Metoder för en mer detaljerad beskrivning). Det är också viktigt att påpeka att ålgräset på vissa lokaler nära gränsen för sin utbredning, t.ex. på Åland, naturligt har mycket låg biomassa (4-15 g torrvikt/m2). Några av dessa ängar tros vara runt 1000 år gamla, varför den låga biomassan troligen inte indikerar att ängen är negativt påverkad (pers. kom. C. Boström). Biomassa ålgräs är därför en variabel som är mest användbar för att jämföra förändringar över tiden i samma område.
    Förekomst och biomassa av snabbväxande alger

    Förekomst av stora mattor av fintrådiga alger som täcker ålgräsbladen kan vara ett tecken på ett ålgräsekosystem som är utsatt för närsaltsförorening och som saknar naturliga algbetare. Biomassan av ettåriga alger per bottenarea i ålgräsängen är också ett indirekt mått på stress på grund av ljus- och eventuellt syrebrist som ålgräset utsätts för. När syrebrist uppstår under en tjock algmatta bildas svavelväte som dödar ålgräset, varefter svavelbakterien Beggiatoa bildar tunna vita mattor på botten. Detta kan man se från ytan som stora vita fläckar. Förekomst av dessa fläckar är därför en viktig variabel för att bedöma en ålgräsängs hälsa. Man måste göra flera provtagningar per år (vår, sommar, höst), under flera år för att få pålitliga data, eftersom förekomst av algmattor ofta varierar mycket snabbt (veckor) och olika arter blommar upp under olika månader och varierar mycket mellan år .

    Provtagningsdjupet måste också standardiseras, eftersom snabbväxande alger är ljuskrävande. D ärför hittar man dem oftast inte i de djupare delarna av ängen (se Metoder för en mer detaljerad beskrivning). I Östersjön kan dock mattor av döende alger ansamlas också på större djup. Det är viktigt att poängtera att det förekommer ålgräsängar (ofta i områden med god vattencirkulation) som år efter år under långa perioder täcks av tunnare algmattor utan att biomassan av ålgräs eller mängden associerade djur tycks påverkas negativt. Förekomst av mycket alger betyder därför inte med automatik att ålgräsängens biologiska och ekonomiska tjänster minskar ( se vidare under Betydelse ) .

    Mängd algbetare

    Vuxna individer av märlkräftan Gammarus locusta spelar en nyckelroll i västkustens ålgräsängar genom att snabbt kunna tillväxa i antal och kontrollera tillväxten av snabbväxande fintrådiga grönalger. Märlkräftan är dock känslig för predation och reduceras snabbt till ett mycket lågt antal vid hög täthet av rovdjur. I frånvaro av all predation kan dock märlkräftan bli alltför talrik och ge negativa effekter på annan epifauna och på själva sjögräset ( se Arter och Funktioner / Betydelsen av närsalter och fungerande näringsvävar ).

    Mängden vuxna (>9 mm längd) G. locusta kan därför utgöra en viktig indikator både på ålgräsekosystemets motståndskraft mot negativa effekter av övergödning, samt eventuellt ett indirekt mått på mängden små rovdjur, vilket kan indikera förändringar i näringsväven. Det är viktigt att poängtera att närvaro av G. locusta betyder att ålgräsekosystemet är motståndskraftigt mot uppkomst av algmattor, medan frånvaron av märlkräftan inte nödvändigtvis betyder att ekosystemet är stört. Det är t.ex. inte klarlagt om G. locusta var mer talrika i Skagerrak innan de stora rovfiskarna minskade eller om det då fanns färre små rovfiskar and andra intermediära rovdjur.

    I Egentliga Östersjöns ålgräsängar utgör förutom märlkräftor även havsgråsuggorna Idotea baltica och I. chelipes viktiga betare på makroalger. Mängden eller biomassan av dessa arter utgör viktiga indikatorer på betningskapaciteten i Östersjöns ålgräsekosystem. Minst två provtagningar per år (sommar och höst), från standardiserade djup, måste genomföras för att man ska få en pålitlig uppskattning av mängden betare, eftersom populationsstorleken av märlkräftor och havsgråsuggor svänger kraftigt i cykler över sommarmånaderna (se Metoder/fältprovtagning för en mer detaljerad beskrivning).
    Antalet arter

    Hög artrikedom av djur och påväxtalger är ett tecken på ett friskt sjögrässamhälle. Man tror också att motståndkraften mot naturliga och antropogena störningar i sjögräsekosystemet och närliggande habitat ökar med flera arter inom varje funktionell grupp. Medelantal arter per provtagningsyta är därför en viktig variabel för att klassificera en ålgräsäng. Minst två provtagningar per år, under flera år, från ett standardiserat djup måste användas för att kompensera för den stora variationen i mängden av växter och djur i ålgrässamhället (se Metoder/ fältprovtagning för en mer detaljerad beskrivning). Det är viktigt att poängtera att uppskattningen av antalet arter är högst beroende av provtagningsmetodik, antalet prover och kunskapen hos dem som analyserar proverna. Provtagningen ger därför endast ett relativt mått på antalet arter som endast är användbart för att jämföra mellan tid och områden som provtas med samma metodik.

    Återhämtningsförmåga

    Det är också viktigt att kunna bedöma hur lätt en ålgräsäng kan återhämta sig efter en störning. Om ett ålgrässamhälle helt har slagits ut måste ålgräset rekryteras från andra ålgräsängar. Återhämtningsförmågan beror då på hur geografiskt isolerad den utslagna ålgräsängen är, dvs. hur lätt frön och blommande skott från andra ålgräsängar kan spridas till den utslagna lokala populationen. Denna fröspridningsmöjlighet bestäms i sin tur av hur ofta ålgräset blommar. I Östersjön där blomningsfrekvensen är mycket låg är därför återhämtningsförmågan mycket låg för en sjögräsäng som slagits ut helt.

    Klassificering av påverkningsgrad hos svenska ålgräsbiotoper

    Vi har omarbetat Naturvårdsverkets ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet” med fem olika tillståndsklassningar uppdelade på olika havsområden och exponeringsgra . Observera att de olika variablerna delvis är oberoende av varandra och att en äng därför kan ha olika påverkningsgrad för olika variabler. Siffervärden ges endast som ett riktmärke och är inte absoluta. Detta gäller speciellt för biomassan som kan variera mycket mellan områden inom samma region utan att det nödvändigtvis indikerar att området är negativt påverkat av antropogena störningar. Hög biomassa behöver inte heller nödvändigtvis indikera att en ålgräsäng är opåverkad eftersom ålgräset tillfälligt kan kompensera en begränsad ljustillgång med längre blad.

    Skyddad ålgräsäng i Skagerrak och Kattegatt

    Klass Benämning
    1 Obetydligt påverkad 

    Ålgräs är vanligt ned till 8 m djup

    Biomassan av ålgräsblad är runt 400 g torrvikt/m2

    Inga algmattor förekommer

    Vuxna märlkräftor (Gammarus locusta) är talrika (100 indiv./m2)*

    Mycket högt antal sjögräsassocierade djur

    2 Något påverkad 

    Ålgräs vanlig ned till 6 m djup

    Biomassan av ålgräsblad är runt 200 g torrvikt/m2

    Små algmattor förekommer sporadiskt

    Vuxna märlkräftor är vanliga (50 ind/m2)*

    Högt antal sjögräsassocierade djur

    3 Tydligt påverkad

    Ålgräs förekommer ned till 5 m

    Biomassan av ålgräsblad är runt 100 g torrvikt/m2

    Stora algmattor vanliga, svavelbakterier förekommer

    Vuxna märlkräftor sällsynta (<10 ind/m2)*

    Reducerat antal sjögräsassocierade djur

    4 Kraftigt påverkad

    Inget ålgräs förekommer djupare än 3 m

    Enstaka ålgräsplantor (<50 g torrvikt/m2)

    Algmattor dominerar botten, vanligt med svavelbakterier

    Vuxna märlkräftor förekommer ej*

    Lågt antal sjögräsassocierade djur

    5 Samhället utslaget

    Inget eller mycket lite levande ålgräs

    Inga eller mycket få sjögräsassocierade djur

    Botten är antingen täckt av algmattor och svavelbakteriemattor, eller så är sedimentet naket och utsatt för erosion

    * Ålgräsängen kan vara opåverkad utan att G. locusta förekommer. Mycket högt antal G. locusta (>500/m2 ) kan också indikera ett stört system med negativa effekter på sjögrässamhället.

    Semi-exponerad ålgräsäng i Skåne och Kalmarsund

    Klass Benämning

     

    1 Obetydligt påverkad 

    Ålgräs är vanligt ned till 8 m djup

    Biomassan av ålgräsblad är runt 200 g torrvikt/m2

    Inga algmattor förekommer

    Havsgråsuggor och märlkräftor (Isopoda spp. och Gammarus spp.)  talrika (100 ind/m2)*

    Mycket högt antal sjögräsassocierade djur

    2 Något påverkad 

    Ålgräs vanlig ned till 6 m djup

    Biomassan av ålgräsblad är runt 100 g torrvikt/m2

    Små algmattor förekommer sporadiskt

    Havsgråsuggor och märlkräftor vanliga (50 ind/m2)

    Högt antal sjögräsassocierade djur

    3 Tydligt påverkad

    Ålgräs förekommer ned till 5 m

    Biomassan av ålgräsblad är runt 50 g torrvikt/m2

    Stora algmattor vanliga, svavelbakterier förekommer

    Havsgråsuggor och märlkräftor sällsynta (<10 ind/m2)

    Reducerat antal sjögräsassocierade djur

    4 Kraftigt påverkad

    Inget ålgräs förekommer djupare än 3 m

    Enstaka ålgräsplantor (<25 g torrvikt/m2)

    Algmattor dominerar botten, vanligt med svavelbakterier

    Havsgråsuggor och märlkräftor förekommer ej

    Lågt antal sjögräsassocierade djur

    5 Samhället utslaget

    Inget eller mycket lite levande ålgräs

    Inga eller mycket få sjögräsassocierade djur

    Botten är antingen täckt av algmattor och svavelbakteriemattor, eller så är sedimentet naket och utsatt för erosion

    Mycket högt antal isopoder och gammrider (>500/m2 ) kan indikera ett stört system med negativa effekter på sjögrässamhället.

    Exponerad ålgräsäng i Stockholms skärgård och kring Åland

    Klass Benämning

     

    1 Obetydligt påverkad 

    Ålgräs är vanligt ned till 8 m djup

    Biomassan av ålgräsblad är runt 100 g torrvikt/m2

    Inga algmattor förekommer

    Havsgråsuggor och märlkräftor (Isopoda spp. och Gammarus spp.) abundanta (100 ind/m2)*

    Mycket högt antal sjögräsassocierade djur

    2 Något påverkad 

    Ålgräs vanlig ned till 6 m djup

    Biomassan av ålgräsblad är runt 50 g torrvikt/m2

    Små algmattor förekommer sporadiskt

    Havsgråsuggor och märlkräftor vanliga (50 ind/m2)

    Högt antal sjögräsassocierade djur

    3 Tydligt påverkad

    Ålgräs förekommer ned till 5 m

    Biomassan av ålgräsblad är runt 25 g torrvikt/m2

    Stora algmattor vanliga, svavelbakterier förekommer

    Havsgråsuggor och märlkräftor sällsynta (<10 ind/m2)

    Reducerat antal sjögräsassocierade djur

    4 Kraftigt påverkad

    Inget ålgräs förekommer djupare än 3 m

    Enstaka ålgräsplantor (<10 g torrvikt/m2)

    Algmattor dominerar botten, vanligt med svavelbakterier

    Havsgråsuggor och märlkräftor förekommer ej

    Lågt antal sjögräsassocierade djur

    5 Samhället utslaget

    Inget eller mycket lite levande ålgräs

    Inga eller mycket få sjögräsassocierade djur

    Botten är antingen täckt av algmattor och svavelbakteriemattor; grunt kan sedimentet vara naket och utsatt för erosion

    1. Biomassan kan i denna region variera mycket och på t.ex. Åland vara mycket låg (4-15 torrvikt/m2 ) utan att det indikerar att ängen är negativt påverkad.

    *Mycket högt antal havsgråsuggor och märlkräftor (>500/m2) kan indikera ett stört system med negativa effekter på ålgrässamhället.

    Sök i MARBIPP