MARBIPP / Biotoper / sjögräsängar / känslighet

känslighet

En biotops känslighet bestäms både av dess tolerans, dvs. dess förmåga att motstå en förändring i en omgivningsfaktor (som kan vara fysisk, kemisk eller biologisk), samt av dess återhämtningsförmåga, dvs. hur snabbt biotopen återhämtar sig efter att förändringen upphört. Förklaring och definitioner till olika bedömningar finns under ” Handledning/Känslighet”.

Nedanstående tabell visar en samlad bedömning av effekterna på såväl den biotopbildande arten – ålgräs – som på faunan i denna biotop. I den förklarande texten bedömer vi effekterna på sjögräs och tillhörande fauna var för sig när detta är relevant. Färgerna markerar vilken tillförlitlighet bedömningarna har. Grön betyder hög, orange måttlig och röd låg tillförlitlighet. För mer ingående förklaring av detta se rubrik ”tillförlitlighet” under Handledning.

Skagerrak och Kattegatt

Fysiska faktorer (1)	Tolerans	Återhämtning
Substratförlust (1)	ingen	långsam
Ökad sedimentation (1)	måttlig	snabb
Luftexponering (1)	måttlig	snabb
Minskat vattenutbyte (1)	måttlig	måttlig
Ökad vågexponering (1)	måttlig	måttlig
Ändring i temperatur (1)	måttlig	snabb
Ökad turbiditet (1)	låg	snabb
Ljudstörning (1)	måttlig	snabb - mycket snabb
Visuell störning (1)	måttlig	snabb - mycket snabb
Fysisk störning (1)	låg	måttlig - snabb
Förflyttning (1)	mycket låg - låg	måttlig
Kemiska faktorer (2)	Tolerans	Återhämtning
Syntetiska ämnen (2)	måttlig	snabb
Tungmetaller inkl. TBT (2)	måttlig	måttlig
Polyaromatiska hydrokarboner (olja mm) (2)	måttlig	snabb
Förändrade närsaltshalter (2)	måttlig	måttlig
Förändrade salthalter (2)	måttlig	snabb
Förändrade syrehalter (2)	låg	snabb
Biologiska faktorer (3)	Tolerans	Återhämtning
Mikrobiella patogener, parasiter (3) a	mycket låg	mycket långsam
Introducerade arter (3) b	måttlig	långsam
Förekomst av makroalgsmattor (3) c	låg	måttlig - snabb
Förändring i abundans topp-predatorer (3) d	låg - måttlig	låg - måttlig
Förändring i abundans stora betare (3) e	måttlig	snabb

Östersjön

Fysiska faktorer (1)	Tolerans	Återhämtning
Substratförlust (1)	ingen	måttlig
Ökad sedimentation (1)	måttlig	snabb
Utsatt för luft (1)	ej relevant	ej relevant
Minskat vattenutbyte (1)	låg - måttlig	snabb
Ökad vågexponering (1)	måttlig	måttlig
Ändring i temperatur (1)	måttlig	snabb
Ökad turbiditet (1)	låg	snabb
Ljudstörning (1)	måttlig	snabb - mycket snabb
Visuell störning (1)	måttlig	snabb - mycket snabb
Fysisk störning (1)	låg	måttlig - snabb
Förflyttning (1)	mycket låg - låg	måttlig
Kemiska faktorer (2)	Tolerans	Återhämtning
Syntetiska ämnen (2)	måttlig	snabb
Tungmetaller inkl. TBT (2)	måttlig	måttlig
Polyaromatiska hydrokarboner (olja mm) (2)	måttlig	snabb
Förändrade närsaltvärden (2)	måttlig	snabb
Förändrade salthalter (2)	måttlig	måttlig
Förändrade syrehalter (2)	måttlig	snabb (lokalt)
Biologiska faktorer (3)	Tolerans	Återhämtning
Mikrobiella patogener, parasiter (3) a	hög	mycket långsam
Introducerade arter (3) b	hög	långsam
Förekomst av makroalgsmattor (3) c	måttlig	måttlig - snabb
Förändring i abundans topp-predatorer (3) d	måttlig	låg - snabb
Förändring i abundans stora betare (3) e	hög	snabb

a. Baserat på svampangreppet "wasting disease"

b. Baserat på introducerade makrofyter som hittats i Zostera-biotoper i Sverige eller norra Europa.

c. Avser snabbväxande, 1-åriga makroalger (t.ex. släktena Ulva (Enteromorpha), Cladophora, Ectocarpus, Pilayella, Chaetomorpha, Rhizoclonium, Spirogyra m.fl.), vilka kan bilda stora täckande mattor.

d. Avser större djur som endast tillfälligt besöker biotopen och som ofta har minskat kraftigt i antal på grund av fiske och jakt (t.ex. kommersiella fiskarter, sälar, valar m.fl.)

e. Avser större ryggradsdjur som endast tillfälligt besöker biotopen och som ofta har minskat kraftigt i antal på grund av fiske och jakt (t.ex. andfåglar).

Förklaringar till känslighetsanalysen

Fysiska faktorer

Substratförlust

Substratförlust till följd av muddring eller erosion medför att sediment med rätt bio-geokemisk sammansättning för ålgräset försvinner och ersätts med underliggande biologiskt död och kompakt lera. Substratförlust medför även att ålgräsets skott, rotstänglar och fröbank försvinner. Därmed försvinner också struktur och föda för den associerade faunan. Återhämtning kan ske genom långsam sedimentation med rätt bio-geokemisk sammansättning om eventuellt ändrade strömförhållanden medger detta. Rekrytering av själva ålgräset sker i så fall från omgivande ålgräsängar via transport av frön eller lösflytande skott. Substratförlust efter muddring förändrar ofta djupet så mycket att återhämtning inte är möjlig på grund av bristen på ljus. En eventuell återhämtningsprocess är långsam och beror på sedimentationshastigheten av nytt sediment.

Ökad sedimentation

Ålgräs är måttligt tolerant mot sedimenterande organiskt och oorganiskt material. Dels så ökar grumligheten, och därmed minskar ljustillgången, dels riskerar plantorna att bli övertäckta eller till och med begravda [26, 27, 28]. Associerad påväxtfauna och flora är troligtvis också intoleranta, medan infauna på kort sikt är mindre känslig. På längre sikt kan syrebrist och frånvaro av primärproduktion vara skadlig även för infaunan.

Luftexponering

Ålgräs lever så pass djupt att det sällan blir exponerat för luft någon längre tid eftersom tidvattenamplituden är så liten (ca 30 cm på västkusten och 2 cm i Egentliga Östersjön). Bladen och särskilt blommorna är känsliga för luftexponering som varar över flera dygn. Om rotstänglarna är oskadade kommer nya skott att växa ut. Vid fullständig torrläggning försvinner eller dör större delen av den associerade floran och faunan.

Minskat vattenutbyte

Minskat vattenutbyte kan medföra minskad tillförsel av närsalter, syre och förökningskroppar (pollen, frön). Dock kan ett minskat vattenutbyte i en vik ibland medföra ökade närsaltshalter genom att upphållstiden av tillrinnande vatten ökar; syrehalten kan också öka genom att det blir högre produktion av växter. Ålgräs iÖstersjön kan också uppleva kolbrist vid stagnanta förhållanden eftersom CaCO³, den kolkälla som används för fotosyntes, minskar med minskad salthalt.

Ökad vågexponering

Om vågexponeringen är mycket stark kan ålgräset eroderas bort (se substratförlust). Detta gäller särskilt små ängar eller fläckar av sjögräs. Ålgräs i Egentliga Östersjön lever ofta djupare och utsätts därmed inte för någon större vågexponering (se Förekomst och O mgivningsfaktorer ).

Ändring i temperatur

Ökad vattentemperatur gynnar tillväxt av ålgräs upp till en kritisk temperatur där det börjar må dåligt och slutligen dör (28-30 °C). Detta gäller både i Västerhavet och i Östersjön. Associerad fauna och flora påverkas förmodligen negativt redan vid måttliga temperaturhöjningar. På västkusten där ålgräs växer mera grunt kan frysskador troligtvis uppstå vid låga vattentemperaturer.

Ökad grumlighet

Ökad grumlighet, t.ex. på grund av muddring eller övergödning, reducerar ljustillgången och medför att djuputbredningen av ålgräs minskar. Ålgräs är relativt tolerant mot en kortvarig minskning av ljustillgången, men långvarig, storskalig ljusminskning på sommaren ger minskad djuputbredning [29].

Ljudstörning

Ljud har förmodligen ingen negativ påverkan på själva sjögräset, men associerad fisk och fågel kan påverkas negativt.

Visuell störning

Kontinuerlig skuggning minskar fotosyntesen. Tillfällig skuggning påverkar troligtvis inte växterna men kan störa djur som använder synen.

Fysisk störning

Sjögräs är intolerant mot ankring, muddring, båtsvall, förhöjd exponering etc. [26]. Småskalig störning kan leda till en fragmentering av sjögräsängarna med ökad erosion som följd. Betande epifauna kan påverkas negativt vilket medför att påväxtalger kan tillväxa ohämmat.

Kemiska faktorer

För kemiska ämnen som påverkar den strukturella nyckelarten (SN) och associerad fauna gäller att tolerans och tid för återhämtning är beroende av ämnets koncentration i biotopen.

Organiska miljögifter

De syntetiska ämnen, organiska miljögifter, som är mest relevanta för sjögräs är herbicider som diuron (3-(3,4-dichlorophenyl)-1, 1-dimethyl-urea) och irgarol 1051 (2-methylthio-4-tert-butylamino-6-cyclopropylamino-s-triazine) från båtbottenfärg samt atrazine (6-chloro-N2-ethyl-N4-isopropyl-1,3,5-triazine-2,4-diamine) och simazine (6-chloro-N2, N4 – diethyl-1,3,5-triazine-2,4-diamine) som tillförs havet från land. Herbicider syftar till att döda växter genom att hämma fotosyntesen och har därför även effekt på sjögräs.

Ett par exempel: Fotosyntesen hos ett tropisk a sjögräs i Australien (mest Zostera capricorni) hämmas efter några timmars exponering för 10 000 ng/l (10 ppb) av diuron, atrazine och simazine i havsvattnet [30, 31]. I en annan studie från Australien [32] har herbicider som exponerar Zostera muelleri mätts till ett bakgrundsvärde på 50 ng/l. Efter regn och moderat flodavrinning ligger koncentrationerna mellan några hundra ng / l till maximum värdet på drygt 4000 ng/l. Undersökningar av långtidseffekter av låga koncentrationer herbicider på sjögräs saknas i svenska havsmiljöer, men Kemikalieinspektionens PM om antifoulingprodukter för fritidsbåtar [33] visar att koncentrationerna av irgarol i svenska farvatten varierar mellan 30-500 ng/l på svenska västkusten och 20-120 ng/l i Östersjön (Stockholms skärgård) beroende på årstiden. Irgarol har testats på perifyton, makroalger, en vattenväxt (andmat, Lemna gibba) och kräftdjur. Alla dessa grupper påverkas negativt av de koncentrationer som kan mätas i småbåtshamnar. Irgarol är svårnerbrytbart med 17 % respektive 1 % reduktion efter 28 dygn vid doserna 10 resp 20 mg/l.  Se också Kemikalieinspektionens hemsida.

Tungmetaller

Tungmetaller ackumuleras i sjögräs. För de flesta metaller är koncentrationerna dock inte tillräckligt höga för att påverka plantan [34]. Sjögräs i svenska havsområden exponeras främst för metaller som koppar och tenn som ingår i båtbottenfärger, men även järn, bly, zink och kadmium kan förekomma.

Tributylten

Tributylten (TBT) är sedan början av 1990-talet förbjudet i båtbottenfärger på båtar kortare än 25 m. Koncentrationerna av TBT är fortfarande höga i sediment i grunda områden på västkusten med många fritidsbåtar och i stora hamnar (Scanraff i Brofjorden och kring Göteborg) [35]. TBT kan ackumuleras i sjögräs men man har inte sett någon påverkan på växten [34]. Studier på nating (Ruppia maritima) i Danmark visar att fotosyntesen och därmed tillväxten påverkas av sediment med TBT. Dessutom producerade plantorna flera blad istället för att öka tillväxten av befintliga blad. En snabbare omsättningstid på bladen kan vara ett sätt att minska den tid bladen exponeras för TBT, vilket minskar den giftiga effekten på fotosyntesen [36]. TBT påverkar fertiliteten hos snäckor, vilket är en dominerande djurgrupp i ålgräsängar [35] .

Koppar

Kopparbaserad båtbottenfärg har till största delen ersatt den tennbaserade färger. I den mån koppar är tillgängligt för levande organismer är det en relativt giftig metall som hämmar sjögräsets tillväxt och påverkar reproduktionen hos faunan [37]. I Sverige har man uppmätt koncentrationer kring 100-200 mg/kg torrvikt i sedimentet i marinor medan bakgrundsvärdena är kring 15-30 mg/kg. Den upplösta och därmed biotillgängliga delen av koppar är mellan 1-4 µg/l i marinor beroende på årstid (mest kring sjösättning och upptagning av båtar) och salthalt (högre koncentration vid mindre salthalt).I Östersjön är bakgrundsvärdet av koppar i vatten ca 1 µg/l och i Nordsjön 0,2 µg/l [33]. Den koncentration som förväntas vara säker för djur och växter i miljön bestämdes till 5,6 µg/l för 65 marina arter på alla trofiska nivåer [37].

Polyaromatiska hydrokarboner (PAH) – olja

Utsläpp av fossil olja sker diffust från raffinaderier, marinor och båtmotorer, eller från enstaka stora oljeutsläpp. Generellt är djuren i sjögräsängen känsligare för olja än sjögräset [38, 39, 26]. Efter förlisningen med ”Amoco Cadiz” på franska västkusten på 1970-talet var ålgräsängarna relativt opåverkade [38]. Från Cockburn Sound i Australien visar sjögräs endast hämmad tillväxt i försök där de exponeras för utsläppsvatten med koncentrationer av olja på 1 ppm [40]. Ingen påverkan på biomassan av ålgräs har uppmätts i närheten av raffinaderier på svenska västkusten [1]. Däremot finns det många studier som visar på hur känslig faunan är för olja och framförallt dispergeringsmedel. Detta gäller särskilt kräftdjur och snäckor. Dessa grupper har en stor indirekt betydelse genom att de minskar påväxten på sjögräs. Abundans, biomassa och produktion av fauna är mindre än hälften i en ålgräsäng nära ett raffinaderi jämfört med andra ängar, vilket kan indikera en påverkan från oljeprodukter [1].

Förändrade närsalter

Ökade halter av närsalter i vattnet påverkar inte primärt själva ålgräset i så stor utsträckning som den sekundära effekten av ökad primärproduktionen av alger gör. Överväxt med framförallt fintrådiga alger kan påverka ålgräset negativt och även kväva det ( se även Förändrade syrehalter ). Försök inom Marbipp har verifierat dessa samband.

Förändrade salthalter

Ålgräs är tåligt för variationer i salthalt, men biomassa per skott minskar när salthalten understiger 10 promille. En sänkning av salthalten i ytvattnet  i norra delen av Egentliga Östersjön i samband med en klimatförändring skulle leda till en minskad utbredning av ålgräs. Omvänt förväntas en höjning av salthalten leda till en ökad utbredning norrut in i Bottenhavet.

Förändrade syrehalter

Ålgräsets rotsystem har visat sig vara tåligt för låga syrehalter och även för svavelvätebildning. Detta gäller dock inte bladen. När de fintrådiga algerna bryts ner uppstår syrebrist och svavelväte mellan ålgräsbladen, vilka då kan lossna. Detta kan förklara uppspolning av stora mängder blad på ständerna mitt i växtsäsongen. Vid 30% syremättnad minskar tillväxten till hälften och om låg syrehalt dessutom kombineras med svavelväte minskar tillväxten ytterliggare [41]. 

Biologiska faktorer

Mikrobiella patogener, parasiter - "Wasting disease"

På 1930-talet försvann upp till nittio procent av ålgräset i norra Europa i vad som tros vara ett angrepp av den marina svampparasiten Labyrinthula macrocystis, eventuellt i kombination med ovanligt höga vattentemperaturer [42]. Sjukdomen som kom att kallas "the wasting disease" orsakade förlust av bladen och efter 2-3 säsonger dog även rhizom och rötter. Förlust och återhämtning är väl dokumenterad i danska vatten [5] och bedömningarna nedan är därför i huvudsak baserade på danska observationer.

Tolerans

I Västerhavet minskade utbredningen med uppskattningsvis 75-90% som en direkt effekt av svampangreppet varför toleransen där var "mycket låg". Mer utsötade områden, som Östersjön, drabbades inte alls varför Östersjöns ålgräsbiotoper bedöms ha "mycket hög" tolerans för just denna sjukdom. Eftersom förlusten av ålgräs i Västerhavet var så omfattande drabbades troligen många arter som kräver ålgräs som skydd och föda från det drabbade området. En del fiskar och ryggradslösa djur som hittas i ålgräsbiotoper kan också leva i tångbälten vilket lindrade den lokala förlusten av arter.

Återhämtningsförmåga

Återkolonisation i Danmark pågick fram till 1960-talet men ålgräset återtog aldrig helt den forna utbredningen, möjligen på grund av att en del lämpligt substrat hade eroderat bort. Återhämtningen är därför "mycket långsam".

Tillförlitlighet

Förlusten och bristen på återhämtning är väl dokumenterad i framför allt Danmark. Tillförlitligheten bedöms därför som hög.

Introducerade arter

Sargassosnärje (Sargassum muticum) som koloniserat grunda mjukbottnar på de Brittiska öarna kan konkurrera med sjögräs om plats och därmed hindra återkolonisation av ålgräs [28]. Sargossosnärje har också invaderat svenska västkusten, men man har inte sett några negativa interaktioner med ålgräs. År 2005 fanns Sargassosnärje i Bohuslän och Halland , den skulle potentiellt kunna invadera Östersjön eftersom den klarar lägre salthalter (pers. kom. I Wallentinus).

Den asiatiska makroalgen Gracilaria vermiculophylla observerades 2003 i stora mängder i å lgräs i Göteborgs skärgård (pers. kom. I Wallentinus). Hittills har dock inga negativa effekter på ålgräset påvisats. Arten tål låga salthalter och skulle potentiellt kunna invadera Östersjön (opublicerade data, Cecilia Nyberg 2005).

Tolerans

Ålgräsbiotoper i Västerhavet har hittills inte uppvisat några negativa effekter av introducerade arter, men eftersom direkta effekter på ålgräs har kunnat påvisas av flera arter i England bedöms toleransen som "måttlig". I Egentliga Östersjön har inte heller några negativa effekter påvisats av de introducerade arter som påträffas i ålgräsängar, t.ex. havstulpan, (Balanus improvisus), sandmussla (Mya arenaria), havsbortsmasken Marenzelleria och i södra Östersjön och Finland, svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus), varför toleransen där bedöms som hög. Introduktion av främmande arter har inneburit att artantalet i ålgräs biotoperna ökat utmed den svenska kusten men några inhemska arter har inte slagits ut. Flera av de nya makroalgsarterna i sjögräsängarna på västkusten som t.ex. sargassosnärje och Gracilaria ökar även den strukturella och funktionella biologiska mångfalden i sjögräsängen.

Återhämtningsförmåga

Om en introducerad art väl etablerar sig i en ålgräsbiotop är risken stor för att den blir kvar över en mycket lång tid. Återhämtningsförmågan bedöms därför som "låg" eller "mycket låg" (observera att här bedöms återhämtningsförmågan från dagen då den främmande arten introducerades och inte från dagen då den försvann).

Tillförlitlighet

Inga direkta studier existerar på effekten av introducerade arter i svenska ålgräsbiotoper varför tillförlitligheten är relativt låg.

Förekomst av makroalgsmattor

Mattor av snabbväxande, ettåriga fintrådiga alger har ökat dramatiskt i grunda kustområden de senaste decennierna, både i Västerhavet och i Östersjön [6, 8], Under sommarmånaderna täcker de ofta 30-50 % av grunda mjukbottensområden i Bohuslän. På sommaren domineras algmattorna i Bohuslän av grönalger från släktena Ulva (tidigare Enteromorpha) och Cladophora, och på höst och vår i huvudsak av fintrådiga brunalger från familjen Ectocarpales. I Egentliga Östersjön bildas drivande algmattor huvudsakligen genom alger som tillväxer på hårdbotten och sedan lossnar varefter de ansamlas i och kring sjögräsängar. Eftersom algerna, främst brunalger från familjen Ectocarpales, i huvudsak ansamlas under sjögräsbladen hittar man negativa effekter av makroalgsmattorna i huvudsak bland djuren som lever i sedimentet [25]. Det är inte klart om utbredningen av ålgräs i Östersjön har minskat till följd av dessa drivande algmattor. I finska skärgården har man data från de senaste 30 åren för en lokal, där har man inte sett någon negativ effekt på ålgräsets biomassa [9].

I Västerhavet, framförallt i Bohuslän, är många ålgräsängar täckta av algmattor under sommaren. Dessa mattor minskar ljustillgången och tillväxten av ålgräset. De kan bli så tjocka att syrebrist uppstår vilket dödar ålgräset och de flesta organismer under mattan (se "Föränd ring av syrehalt") [41]. Dessa algmattor kan därför vara en bidragande orsak till att ålgräsets utbredning har minskat kraftigt i Bohuslän mellan 1980 och 2000 [7]. Orsaken till den ökade förekomsten av algmattor är troligen övergödning (se "Förändrade närsaltvärden") , möjligen i kombination med förändringar i de trofiska nivåerna (ev. orsakade av överfiske) som kan ha minskat förekomsten av viktiga små algbetare (se "Förändring i abundans topp-predatorer"). Experiment utförda inom MARBIPP visar dels att blomningar av grönalgsmattor i ålgräsängar kan induceras genom att gödsla ängen, dels att stora mängder kräftdjursbetare (Gammarus locusta och Idotea sp.) kan hindra uppkomsten av algmattor. G. locusta har en mycket kort generationstid (4 veckor) och hög betningskapacitet på fintrådiga grönalger och kan därför snabbt svara på en ökad förekomst av alger och kontrollera deras tillväxt. Gammarus har dock en lägre betningskapacitet av fintrådiga brunalger (familj Ectocarpales ) och tycks inte kunna kontrollera tillväxten av dessa alger [21].

Toleransen i Västerhavet bedöms som "låg", dels på grund av att utbredningen av ålgräs har minskat kraftigt, dels på grund av de stora strukturella förändringar av ålgrässamhället som skett, troligen som en direkt följd av makroalgsmattor. Experimentella studier inom MARBIPP utförda i Bohuslän tyder inte på minskad förekomst av växt- och djurarter i ålgräsmiljöer som tillfälligt täckts av algmattor. I Östersjön bedöms toleransen som "måttlig" eftersom man inte har märkt några negativa effekter av algmattor på ålgräsets utbredning. Detta kan ha flera orsaker: 1) en högre abundans av små kräftdjursbetare (Gammarider och Isopoder) i Östersjön jämfört med Västerhavet begränsar troligen uppkomsten av tjocka algmatttor, 2) algmattorna i Östersjön ansamlas ofta vid botten, längs kanterna av ålgräsängen där de inte skuggar ålgräsets blad och 3) ålgräset i Egentliga Östersjön växer mer exponerat vilket medför att eventuella algmattor lättare sköljs bort.

Återhämtningsförmågan i både Västerhavet och Östersjön bedöms vara "måttlig" till "snabb" beroende på att den areella effekten av algmattan oftast är begränsad (10-1000 m²) varför ålgräset och samhället relativt snabbt kan återkoloniseras från närliggande områden.

Tillförlitligheten bedöms som hög eftersom flera studier finns tillgängliga både i Västerhavet och i Östersjön som direkt studerat faktorer som påverkar uppkomsten av algmattor samt deras effekter på ålgrässamhället.

Förändring av näringsväven

Om stora rovfiskar minskar till följd av överfiske eller andra orsaker kan det leda till s.k. trofiska kaskadeffekter ned i näringskedjan, där de stora fiskarnas byten (mindre fiskar, räkor och krabbor) ökar i antal, vilka i sin tur minskar mängden av deras bytesdjur (små betande kräftdjur). För få stora rovfiskar kan därför leda till att de i sjögräset så viktiga betarna på fintrådiga alger minskar till följd att kvävande algmattor bildas. Denna teori stöds till stora delar av nya studier.

Fältexperiment i burar utförda inom MARBIPP 2003-2005 i Bohuslän visar att små betande kräftdjur, framförallt märlkräftor av släktet Gammarus spelar en nyckelroll i ålgrässamhället genom att effektivt beta ned fintrådiga alger och hindrar uppkomsten av kvävande algmattor. I frånvaro av predation gynnas märlkräftorna och får så höga tätheter att de snabbt kan äta ned en algmatta, också i övergödda situationer. Rovdjur som svart smörbult (Gobius niger) och tångräkor (Palaemon elegans) kan dock snabbt reducera antalet märlkräftor till en så låg nivå att de inte kan kontrollera tillväxten av fintrådiga alger. Dessa små rovdjur är idag mycket vanliga i Bohusläns ålgräsängar, medan antalet stora märlkräftor är mycket lågt.

Det höga antalet små rovdjur kan hänga samman med det dokumenterade överfisket av torskfiskar i området ([17, 18], men sambandet är inte säkerställt. Jämförande studier i Bohuslän och i Östersjön stödjer bilden av att antalet små rovdjur och kräftdjursbetare har betydelse för uppkomsten av algmattor i ålgräsängar. I Öresund, där bl.a. trålförbud råder, är antalet betande kräftdjur (Gammarus sp. och Idotea sp.) högt i ålgräsängarna och mattor av fintrådiga alger saknas. Här är tillväxten på ålgräset hög och utbredningen har varit oförändrad de senaste decennierna [14]. I Kalmarsund är antalet betande kräftdjur också mycket högt, med lite fintrådiga alger i ålgräset. Där saknas nästan helt de små rovfiskarna såsom abborre , vilket troligen beror på misslyckad rekrytering. Under de senaste decennierna har rekryteringen av abborre och gädda varit dålig i flera kustområden i Egentliga Östersjön. En nyligen genomförd studie visar att gemensamt för lokaler med dålig rekrytering är mycket små mängder av djurplankton. Detta i sin tur tror man har samband med förhållandena ute i öppna Östersjön där skarpsillen, som äter djurplankton under hela sitt liv, har ökat när torskbeståndet har minskat [43]. 

Identiska fältexperiment utförda inom MARBIPP under 2004 i Bohuslän, Kalmarsund och i finska skärgården visar att predationstrycket på större kräftdjur (Gammarus sp. och Idotea sp.) är många gånger högre i Östersjön än i Bohuslän, att förekomsten av större kräftdjur är 10-100 gånger högre än i Bohuslän, samt att förekomsten av fintrådiga alger är låg i ålgräsängarna i Östersjön.

Toleransen i Västerhavet bedömer vi som "låg" till "måttlig" eftersom stora effekter troligen föreligger på funktionella nyckelarter (betande kräftdjur), men att man endast får indirekta effekter (makroalgsmattor) på den strukturella nyckelarten (ålgräset). I Östersjön bedömer vi toleransen som "hög" eftersom det inte finns några kartlagda negativa effekter på nyckelarter.
Artantalet i Västerhavet förväntas minska något av en ökad mängd små rovdjur, antingen direkt på grund av det höga predationstrycket, eller indirekt genom uppkomsten av kvävande algmattor. Burexperiment utförda inom MARBIPP visar att högt predationstryck från småfiskar, räkor och krabbor minskar antalet djurarter lokalt med mer än 25% i ålgräsängar i Bohuslän.

Burexperiment i ålgräsängar med abborrar i finska skärgården.
Foto: Per Moksnes

Återhämtningsförmågan av stora rovfiskar i Kattegatt och Skagerrak är okänd, men bedöms som låg med erfarenhet om hur andra överfiskade bestånd har återhämtat sig i andra delar av världen. Om predationstrycket på betande kräftdjur minskar bedöms deras återhämtningsförmåga i Västerhavet som snabb, eftersom man idag hittar djuren i närliggande grunda tångbiotoper och eftersom de har mycket snabb generationstid (fyra veckor).

Tillförlitligheten på hur förekomsten av stora rovfiskar påverkar ålgräsbiotoper bedöms som måttlig. Tillförlitligheten på hur små rovdjur direkt påverkar betarpopulationer och indirekt förekomsten av algmattor bedöms som hög eftersom upprepade studier utförda både i Västerhavet och i Östersjön visar på direkta samband mellan små rovdjur, betare och algmattor. Tillförlitligheten på hur stora rovfiskar påverkar populationen av mindre rovdjur bedöms dock som måttlig. Även om minskningen av de stora rovfiskarna i Västerhavet har varit dramatisk [17] och trots att små rovdjur utgör huvudföda för stora rovfiskar i kustekosystemen [44] saknas idag data och direkta studier på hur stora rovfiskar påverkar populationerna av små rovdjur.

Sök i MARBIPP

Tillbaka upp