• ankare
  • Kartläggning – utbredning

    Ålgräs växer vanligen på 1-5 meters djup, vilket gör att det är möjligt att inventera och kartlägga utbredningen med vattenkikare från en mindre båt, i tillägg till mer krävande metoder som undervattensvideo, flygfotografering och satellitfotografering. Fördelen med flygfotografering är att det är enklare att bedöma om en sjögräsäng är homogen eller har en fläckvis utbredning. Samtidigt kräver flygfotografering gott väder, bra siktförhållanden och avsaknad av flytande fintrådiga algmattor som skymmer. Djuputbredning skattas bra med undervattensvideo. Kartering med satellit har använts i tropiska områden [50] och inledande studier från svenska västkusten visar lovande resultat [51].

    Ålgräsängar varierar ofta i täthet mellan skotten i olika delar av ålgräsängen. Det är därför viktigt att inför en undersökning definiera var man drar gränsen för ålgräsängar baserat på skottätheten av plantor.

    I Strömstad kommun inventerades 2003 ett antal ålgräsängar med både vattenkikare och flygfotografering. En jämförelse mellan metoderna visade att metoderna i stort överensstämde. Generellt bör kartering ske under samma period varje år, helst under juli-augusti, eftersom ålgräsängarnas utsträckning kan variera mellan olika år. Tidigare undersökningar på svenska västkusten har också visat att ålgräsängar kan variera mycket mellan olika år. Det är därför viktigt att återbesöka områden under flera år för att få en bild av varaktiga förändringar.

    Fältprovtagning av ålgräs, alger och bladfauna

    För att skatta variabler som ålgräsets och algmattors biomassa, mängden betare och antalet sjögräsassocierade djur (utom fisk) måste man ta kvantitativa undervattensprover i ålgräsängen. Då ålgräsängar oftast växer djupare än 1-2 m, måste provtagning ske med snorkling eller dykning. Samma prov kan dock användas till bestämning av både biomassa ålgräsblad och biomassa makroalger per bottenarea, och antal betare och antal arter bladfauna per bottenarea. Kvantitativ provtagning av fisk sker bäst med fallfälla från båt [1]medan semikvantitativ provtagning kan göras med landvad [20] eller mindre trål.

    Provtagningsredskapet är en påse av finmaskigt nät (t.ex. nitex 500 µm maska) som är stängd upptill, och nedtill monterad på en ram av känd dimension. Öppningen nedtill måste vara förslutningsbar, antingen genom att ramen är två-delad och vikbar, eller att nätpåsen kan snörpas åt nedtill. Storleken på ramen (och påsens öppning) är beroende på ålgräsängens skottäthet, men ungefär 40 x 40 cm brukar vara lagom. Påsen måste vara tillräckligt hög för att få plats med allt ålgräs, vilket beror på bladens längd i ängarna som skall provtas; minst 50 cm behövs för ålgräsängar i Skagerrak, mindre i Östersjön.

    Provtagningen går till så att en dykare öppnar påsen helt och trär ned den försiktigt över ålgräset och ned till sedimentet i en slumpvist vald del av ängen. Påsen försluts nedtill vid sedimentytan varefter alla ålgräsblad, och eventuella algmattor, som sticker ut ur påsen klipps av med en sax vid sedimentytan. Den stängda påsen tas upp till en assistent i följebåt som tömmer över provet i uppmärkta plastpåsar som sen förvaras på is tills de fryses i laboratoriet i väntan på analys. Vid skattning av endast ålgräsets skottäthet och biomassa kan det vara bättre  att använda en öppen provtagningsruta så att alla bladen på skotten kommer med.

    Antalet prover som behövs beror på variationen i den provtagna variabeln, samt hur stora skillnader man vill kunna detektera; ju högre variation desto fler prover behövs. Minst två prover (replikat) per äng måste alltid tas för att kunna skatta variationen och möjliggöra statistiska test på skillnader mellan områden och år. Normalt brukar 5-10 prover per lokal (äng) räcka för att kunna detektera skillnader i t.ex. biomassa ålgräs och antal betare mellan ängar.

    Analysen är alltid den del av arbetet som tar mest tid i anspåk. Bestämning av biomassa av ålgräs och alger går relativt snabbt och involverar att tvätta växterna från sediment, djur och påväxt, att avlägsna eventuella rhizom-rester från skotten (i 90o mellan skott och rhizom), torka växterna i 70° C i minst 24 timmar (se Naturvårdsverkets handbok i miljöövervakning) och sedan väga dem.

    Analys av antalet betare är mer arbetsamt och kräver att djuren identifieras. Om det är främst makroalgsbetare räcker det att främst räkna alla Gammarus spp., Idotea spp., Microdeutopus spp. som är mer än 3 mm långa, och eventuellt alla större snäckor (Littorina spp. på västkusten och Theodoxus fluviatilis i Östersjön). Proverna sållas först i 1-mm såll och analyseras därefter under lupp. När djuren har räknats kan de eventuellt torkas eller brännas för att få skatta total torrvikt eller askfri torrvikt.

    Analys av antalet arter av bladfauna är den analys som är mest arbetsam och som kräver störst kunskap. Att identifiera och räkna alla arter i ett ålgräsprov från västkusten tar cirka 4 timmar för en erfaren person. Analys av antalet arter kan därför bli alltför kostsamt för att passa in i alla studier. Eftersom kunskapen och noggrannheten ofta varierar mellan personer är det viktigt att metodik och precisionen i analysen standardiseras för jämförande studier.

    Sammanställning över gjorda fältprovtagningar finns i Naturvårdsverkets skrift: Marina undersökningar av grundområden längs svenska kusten (2003). Naturvårdsverkets ”Handbok för miljöövervakning” ger generella råd för provtagning samt även specifika råd för vegetationsklädda bottnar längs ostkusten och längs västkusten.
    Standardiserade djup

    Provtagningen bör ske på ett standardiserat djup, och jämförelser mellan regioner bör ske på lokaler med liknande exponering när så är möjligt, eftersom ålgräsets morfologi (blad längd och bredd, samt skottäthet) förändras med djup och exponeringsgrad. Provtagningsdjupet bör inkludera området där ålgräset växer sig längst och tätast (oftast 2-4 m djup) och exkludera de grundlevande kortväxta individerna, samt de glest växande individerna på gränsen av ängens djuputbredning.

    Slumpvist valda prov

    Målet med provtagningen är att skatta medelvärdet av t.ex. ålgräsets biomassa per ytenhet i ängen. För en korrekt uppskattning måste därför proverna slumpas ut i ängen. Om dykaren t.ex. tar proverna endast från platser där ängen ser fin och tät ut får man en överskattning av ängens biomassa. Slumpning kan gå till på olika sätt, t.ex. med hjälp av koordinater som bestäms slumpvis i förväg, där dykaren vid varje koordinat simmar t.ex. fem bentag med slutna ögon och sen vänder ned mot botten. Det är då viktigt att dykaren när hon skall placera provpåsen tar den plats som är rakt nedanför henne och inte frestas att placera påsen lite åt sidan där det kanske finns mer ålgräs eller alger.

    Flera provtagningar per år, i flera år (vid samma tidpunkter)

    Eftersom biomassan av ålgräs, alger och djur varierar kraftigt över året räcker det inte med en provtagning per år för att uttala sig om skillnader mellan områden och år. För makroalger och bladfauna som varierar mycket snabbt i antal över sommaren bör man ta minst två prover per år (t.ex. sommar och höst). För själva ålgräset, som varierar mindre, kan ett prov räcka, vilket bör tas under perioden juli-augusti om man vill skatta den maximala biomassan av ålgräs. Variationerna kan också vara stora mellan år, varför en studie bör pågå i minst två år för att ge en pålitlig skattning av variablerna. Vid provtagning över flera år bör man välja samma provtagningsperiod varje år så att resultaten blir jämförbara.

    Sök i MARBIPP