Indikatorer används för att sammanfatta, förenkla och därmed underlätta hantering och kommunikation av t.ex miljödata. Indikatorer är värden, variabler eller parametrar som bygger på data, och som valts ut bland många möjliga andra variabler. Så här beskrivs indikatorer och deras syfte i Naturvårdsverkets rapport Nr 5205 ”Internationella Indikatorer. En översikt av det internationella arbetet med indikatorer för miljö och hållbar utveckling” [1]:
”Indikatorer - parametrar, eller värden, som bygger på data är det första, mest grundläggande verktyget för att analysera förändringar i miljön samt för att åskådliggöra och kommunicera trender inom miljöområdet. Indikatorer är därmed överlägsna data på flera sätt: de förser beslutsfattare och andra målgrupper med bedömningsgrunder för formuleringen av åtgärder och beslut och är mer lättolkade än komplexa data vilket kan underlätta kommunikation. Termen indikator används dock på olika sätt i olika sammanhang; i vissa fall refererar den till dataunderlag mer eller mindre (basindikatorer eller uppföljningsindikatorer), medan den i vissa fall är tänkt att fungera som en budbärare och alltså indikera ett större fenomen än vad den direkt uttrycker (nyckeltal, se nedan eller budbärare).”
Indikatorer kan användas för alla delar av ett miljöproblem, inte bara biologi och kemi utan också t.ex. ekonomi, planering, befolkningstrender mm.
Nyckeltal är några få utvalda indikatorer eller index som väljs ut för att illustrera status och trender för t.ex ett större miljöområde.
Ett Index är sammansatt av flera indikatorer genom någon form av numerisk bearbetning, oftast med syftet att indexet ska ge en mer lättanvänd sammanfattning av de indikatorer som ingår.
Varför använder vi indikatorer?
Syftet med indikatorer är främst som ett praktisk redskap för kommunikation. Indikatorerna ska indikera status eller trender inom ett område, där det förmodligen finns många olika sorters data, som tillsammans skulle bli alltför tungrott att kommunicera. Många (inte minst forskare) är skeptiska till att använda indikatorer, eftersom det finns en risk att de ger en så begränsad och förenklad bild av problematiken att de inte är lämpliga som beslutsunderlag. Mot detta ska ställas att det finns en stor risk att ett alltför detaljrikt beslutsunderlag blir ohanterligt och riskerar att inte läsas alls av dem som måste ta ett beslut. Det är alltså viktigt att fundera på både vad indikatorn ska förmedla, hur väl den fungerar för att avspegla fakta och för vem den är ämnad.
Inom arbetet med de svenska miljömålen har det gjorts flera bra analyser av värdet av index, indikatorer och nyckeltal samt hur de bäst kommuniceras. Exempel på rapporter om detta är Naturvårdsverkets rapport Nr 5205: ”Internationella Indikatorer. En översikt av det internationella arbetet med indikatorer för miljö och hållbar utveckling” [1], och Naturvårdsverkets rapport Nr 5206: ”Index, indikatorer, presentationsverktyg och de svenska miljömålen” [2].
Vilka egenskaper ska indikatorer ha?
Det finns många listor över egenskaper som en indikator bör ha och det är lätt att skrämmas av kraven för den som ska ta fram eller använda en indikator. Det gäller dock att komma ihåg att alternativet kan vara antingen ingen information alls, eller alltför mycket information. De viktigaste egenskaperna hos en indikator är att den är relevant (dvs. påvisar det problem man är ute efter), att den är sanningsenlig (dvs. att den verkligen visar på den status och utveckling den ska visa) och att den är begriplig.
Här är ett exempel på en lista [3] på ytterligare önskvärda egenskaper hos miljöindikatorer:
- Lätt (enkel, billig, snabb) att mäta
- Känslig för stress
- Svarar mot stress på ett förutsägbart sätt
- Visar på kommande förändring
- Visar på ändringar som kan åtgärdas
- Integrerar - visar något mer än sig själv
- Känd respons på naturliga förändringar
- Liten naturlig variation
- Enkel att kommunicera och förstå.
Indikatorarter
Ofta (åtminstone bland biologer) jämställs indikatorer med indikatorarter. Som vi nämnt ovan finns det många sorters indikatorer förutom indikatorarter. Det finns även olika sorters indikatorarter [4] och det är värt att hålla isär dessa olika typer eftersom de betyder delvis olika saker:
Flaggart (flagship species)
En art som är så karismatisk eller på annat sätt populär att man kan använda den för att få gehör för allmän natur- och miljövård.
Paraplyart (umbrella species)
En art som har så omfattande ekologiska krav att vi genom att skydda den, också skyddar andra arter.
Nyckelart (key species)
En art som spelar en så viktig funktionell roll att vi genom att bevara den också bevarar andra arter. Inom forskningsprogrammet MARBIPP har vi identifierat nyckelarter inom de olika biotoperna (se Nyckelarter).
Statistisk indikatorart (statistical indicator)
En art som tenderar att förekomma ihop med många andra arter: finns den så finns många andra arter.
Toleransindikator (Tolerance indicator)
En art som genom sin ekologi/fysiologi tenderar att finnas i störda/förorenade miljöer.
Typiska arter
Inom art- och habitatdirektivets NATURA 2000-system talar man om s.k. Typiska arter. Dessa kan sägas vara en slags nyckelarter. Deras önskade egenskaper definieras så här av Naturvårdsverket:
Typiska arter
- ska visa på gynnsam bevarandestatus för habitatet och ska fungera som indikatorer på kvalitativ förändring av ett habitat. Typiska arter är ett begrepp i Habitatdirektivet. Vi skulle kunna kalla dem indikatorarter, då de ska vara utvalda för att snabbt visa förändringar i ett habitat. Typiska arter används i uppföljningssammanhang i första hand som kvittoarter för att skötseln eller andra viktiga ekologiska funktioner är gynnsamma för bevarandestatusen i habitatet.
- ska vara relativt ovanliga men ändå så allmänna att de finns i de flesta objekt med habitatet.
- ska vara goda indikatorer i habitatet, men behöver inte vara exklusiva för habitatet. Det är alltså ingen nackdel om de typiska arterna är vanliga eller t.o.m. karaktärsarter i andra habitat. Det är indikatorvärdet i det enskilda habitatet som är av intresse för oss. Arterna kan också vara typiska arter i fler än ett habitat.
- bör vara arter som kan identifieras av andra än experter. De bör vara lätta att hitta och lätta att känna igen.
- ska vara kostnadseffektiva, alltså säga så mycket som möjligt för minsta kostnad.
DPSIR – ett miljöproblems livscykel
Indikatorer kan användas för alla delar av ett miljöproblem. Inom den Europeiska miljöbyrån EEA har man tagit fram en modell för de olika stadierna i ett miljöproblem. Modellen kallas DPSIR, där namnet står för bokstäverna i de olika stadierna: Driving forces (D), Pressure (P), State (S), Impact (I) och Response (R). På svenska har man översatt detta till Drivkrafter, Påverkan, Status (miljötillstånd), Inverkan (konsekvenser) och Respons (åtgärder). Nedanstående beskrivning av modellen är tagen från hemsidan för Länsstyrelsen i Dalarna (www.w.lst.se/):
- Drivkrafter (D) anger vilka aktiviteter, till exempel energianvändning, transporter, privat konsumtion eller industriell verksamhet, som ligger bakom ett miljöproblem.
- Påverkan (P) beskriver den fysiska eller kemiska påverkan som orsakar problemet, t.ex. surt nedfall, utsläpp av miljöfarliga ämnen, skogsavverkning, vägbyggnad, exploatering av mark och vatten.
- Status (S) anger kemiska, fysiska eller biologiska tillstånd i miljön som uppstått på grund av olika slags påverkan. Exempel: lufthalter av miljöfarliga ämnen, radonhalt i bostäder, cesiumhalt i mark och födoämnen, klimatförändringar, pH i sjöar, andel reglerade vattendrag, areal igenväxande åkrar och areal kvarvarande naturskogar.
- Inverkan (I) visar vilka konsekvenser för hälsa (t.ex. antal cancerfall), kulturmiljö (t.ex. korrosion på kulturhistoriskt värdefulla byggnader och monument), biologisk mångfald (t.ex. antal hotade arter), samhällsekonomi (t.ex. samhällskostnader förorsakade av luftföroreningar, antal bilolyckor på grund av vilt) och rekreation (t.ex. andel dåliga fiskevatten) det rådande miljötillståndet har.
- Respons (R) anger åtgärder som görs för att minska eller lösa miljöproblemet t.ex. skydd av skogar, myrar och vattenmiljöer, införande av tillståndsprövning för olika arbetsföretag, fastställande av gränsvärden för luftkvalitet, kalkning av sjöar och vattendrag. – I DPSIR-modellen har begreppet respons huvudsakligen använts för att beskriva miljöpolitisk respons. Begreppet kan med fördel också användas för att beskriva frivilliga åtgärder som görs av bl.a. näringslivet för att eliminera eller minska negativ miljöpåverkan.
Ett exempel från kustmiljö, konsekvenser av utbyggnad av småbåtshamnar, skulle kunna vara så här:
Drivkraft
Ett ökat intresse för fritidsbåtar i kombination med en ökad levnadsstandard gör att fritidsbåtarna blir fler samtidigt som den genomsnittliga fritidsbåten blir allt större. Detta leder till en ökad efterfrågan på båtplatser, och ett ökat antal ansökningar om att få utöka befintliga eller anlägga nya småbåtshamnar.
Exempel på indikatorer: Antalet ansökningar om att få anlägga småbåtshamnar, antalet personer i kommunal kö för båtplats, genomsnittsstorlek på nyinköpta båtar (pekar mot framtida behov), antal och storlek på båtar som besöker gästhamnar.
Påverkan
Småbåtshamnar kan få konsekvenser både för den fysiska (störning, buller, muddring) och den kemiska (giftiga bottenfärger, utsläpp från motorer och bränslehantering) miljön, både på land och i vatten. I bästa fall anläggs småbåtshamnarna på ställen där vattendjupet redan från början är tillräckligt och vattenomsättningen god. Sådana platser kan dock vara alltför exponerade för vågor och strömmar för att vara idealiska ur praktisk synpunkt och därför gäller många ansökningar anläggningar i grunda områden som kräver muddring.
Exempel på indikatorer: Antalet båtplatser, antalet anläggningar som kräver muddring (när den byggs), antalet hamnar som kräver underhållsmuddring, antalet kubikmeter muddrat material, antalet bryggmeter, medelavståndet mellan småbåtshamnar längs en kuststräcka, halter av miljögifter i och kring hamnar.
Status
Utbyggnader i tidigare orörda områden innebär risk för störning av djur och växter, både i och kring hamnen, men också längs farleder där trafiken kommer att öka. Utbyggnaden kan påverka utbredningen av enskilda arter och av biotoper, sedimentförhållanden, strömmar, landskapsbilden mm.
Exempel på indikatorer: Utbredning av olika biotoper före och efter utbyggnad, antalet arter (totalantal eller utvalda arter) före och efter utbyggnad, vattenutbyte, sedimenthalt i vattnet, gifthalt i organismer, antal plattfiskyngel (före-efter, i hamnen eller i omgivningen), antalet häckande fåglar eller fåglar som söker föda i närheten, uppmätta bullernivåer kring hamnarna och i närområdet.
Inverkan
Grunda mjuka bottnar anses kanske av många som ”värdelösa” eftersom det inte går att bada där, det luktar osv. och därför vill man anlägga hamnar just där. Samtidigt visar tidigare forskning och forskning inom MARBIPP att sådana bottnar har stor betydelse för många djur- och växtarter, inklusive för en del kommersiellt viktiga fiskarter. Om byggandet innebär att man ska muddra kan detta leda till att miljöer förändras eller helt förstörs. Buller under byggandet och ökad båttrafik senare kan innebära att djur och växter störs (skräms bort). I många fall kan vi idag inte sätta en siffra på exakt gräns för när en påverkan blir skadlig (t.ex bullernivåer för att störa fiskyngel) och i sådana fall blir indikatorn helt enkelt om något har förändrats (i detta fall antalet fiskyngel). I andra fall finns det ett fastställt gränsvärde (t.ex vissa gränsvärden för vissa miljögifter i fisk) och indikatorn blir då gifthalten i fisken.
Exempel på indikatorer: Förändring av biotopers utbredning, förändringar av sedimenthalt i vattnet, absoluta halter eller förändring av gifthalt i organismer, förändring i antal plattfiskyngel (före-efter, i hamnen eller i omgivningen), förändring i antalet häckande fåglar eller fåglar som söker föda i närheten, förändring i bullernivåer, förändring i besöksstatistik på närbelägna badstränder eller fritidsområden.
Respons
Trycket på kommuner och länsstyrelser att tillstyrka utbyggnadsplaner är stort längs många kuststräckor. Att helt stoppa nya anläggningar eller utökningar av befintliga kan tyckas vara det lättaste sättet att undvika miljöproblemen. Detta måste förstås avvägas mot andra värden och risker: allmänhetens tillgång till båtburet friluftsliv, arbetstillfällen, ökade chanser att göra miljöanpassade anläggningar om man samlar båtarna i några få stora hamnar, risken för svartbyggen om man avstyrker alltför många ansökningar. Om utbyggnaden tillåts finns flera tekniska lösningar som kan minska hamnens påverkan (se bland annat avsnitten om Ärenden och skötsel för de olika biotoperna)
Exempel på indikatorer: Antalet utbyggda platser (har man ersatt många små bryggor/hamnar med en stor?), antalet mottagningsstationer för skräp/toalettavfall, antal bensinstationer som säljer alkylatbensin på pump, förekomst av policy/regelverk för bryggor och hamnar i kommunen, kvalitetskrav på miljökonsekvensutredningar.
Referenser
- Röndell, B. (2002): Internationella indikatorer. En översikt av det internationella arbetet med indikatorer för miljö och hållbar utveckling. Naturvårdsverkets rapport nr 5205. 51 sidor.
- Segenstam, L. och Å. Persson (2002): Index, indikatorer, presentationsverktyg och de svenska miljömålen. Naturvårdsverket rapport nr 5206. 68 sidor.
- Dale, V.H. och S.C. Beyeler (2001): Challenges in the development and use of ecological indicators. Ecological indicators 1: 3-10.
- Simberloff, D (1998): Flagships, umbrellas, and keystone species: is single-species management passé in the landscape era? Biological Conservation 83(3): 247-257
