Allt liv runt den svenska kusten präglas av förändringen i salthalt, från Bohusläns nära fulla marina salthalt till nästan sötvattensmiljö i Bottenviken. Kraftigast är förändringen i Öresund där salthalten minskar från ca 20 ‰ i ytvattnet vid Kullens fyr till 8 ‰ vid Falsterbo.
Bild 1. Variation i medelsalthalt i ytvattnet längs Sveriges kust.
En andra viktig egenskap hos Östersjön är dess mycket unga geologiska historia. Dagens Östersjö bildades som ett marint hav först för cirka 8500 år sedan (föregångaren var en sötvattenssjö, Ancylus-sjön). Dåtidens Östersjö (“Littorina-havet”) var saltare än idag och betydligt fler marina arter, bl.a. strandsnäckan Littorina littorea, fanns då i Östersjön. Sedan dess har Östersjön successivt sötats ut och genom detta också förlorat flera marina arter. Idag har troligen fler sötvattensarter istället bättre möjlighet att kolonisera delar av Östersjön än under Littorina-havets tid. (Läs mer om Östersjöns historia på http://www.smf.su.se/havet/fakta/historia.html)
En ekologiskt och geografiskt marginell miljö
Östersjöns mycket speciella brackvattenmiljö ställer stora krav på de arter som lever där, antingen de har ett marint eller limniskt ursprung. Detta blir helt uppenbart om man räknar antalet arter i Östersjön. Cirka 90% av de marina arter som finns på svenska västkusten kan inte leva i Östersjön överhuvudtaget. Men att miljön är isolerad och speciell påverkar även arternas genetiska uppsättning och egenskaper, vilket i sin tur har stor betydelse för förvaltning och skydd av de arter som finns i denna miljö.
Genetisk biologisk mångfald hos bestånd i Östersjön
För sammanlagt ett 30-tal arter av marina djur och växter finns idag den genetiska diversiteten kartlagd hos bestånd runt svenska kusten. En generell bild är att den genetiska variationen förändras från västkusten och in i Östersjön. Förändringen sker på två sätt:
- Bestånd i Östersjön har i de flesta fall tappat genetisk variation i förhållande till Nordsjöbestånden (Fig. 2)
- Bestånd i Östersjön är i allmänhet mer genetiskt förändrade från Nordsjöbestånd (inkl. Skagerack-Kattegat) än vad man förväntar sig enbart som en följd av det geografiska avståndet (Fig. 3).
Fig. 2. Genetisk variation i bestånd ifrån Östersjön jämfört med variationen i Atlantiska/Nordsjöbestånd av samma art. Varje punkt motsvarar en art, och olika typer av genetiska markörer har olika symboler. Om punkten ligger under linjen har Östersjöbestånden lägre genetisk diversitet/variation än de Atlantiska bestånden av den arten. (Från Johannesson & André in press).
Fig. 3. Exempel på genetiska förändringar mellan Kattegatt-Skagerack-Nordsjön och Östersjön. Inom respektive hav är de genetiska förändringarna mycket små, men i Öresundsområdet sker ett dramatiskt skifte hos de två fiskarterna (torsk och tånglake) och de två musselarterna (blåmussla och Östersjömussla).
Betydelse för förvaltning och bevarande
Både förlusten av genetisk diversitet och de kraftiga genetiska förändringar som de flesta arter genomgår i Östersjöns mynning har mycket stor betydelse för hur Östersjöpopulationerna måste förvaltas för att säkerställa ett långsiktigt bevarande.
Lokalt anpassade bestånd
Östersjöpopulationernas genetiska särdrag visar att dessa populationer är starkt isolerade och i viss mån unika ifrån populationer i Nordsjön och Atlanten. Ifrån detta kan man också dra slutsatsen att med största sannolikhet många är lokalt anpassade till Östersjöns speciella miljö. Bevis för detta finns hos vissa arter (blåstången har annorlunda uttorkningstolerans i Östersjön jämfört med på västkusten, torsken har sommarlek istället för vinterlek i Östersjön och ägg med annan flytförmåga). Det troliga är att det finns en hel rad specialanpassningar hos Östersjöpopulationer som gör att de klarar den speciella miljön.
Östersjön som refug för unika underarter/arter
Idag fungerar Östersjön som en refug för några mycket udda arter/underarter; blåmusslan (Mytilus trossulus), en variant av Östersjömusslan (Macoma balthica) och den nyupptäckta blåstångssläktingen, smaltång (Fucus radicans) (LÄNK). Ingen av dessa arter/underarter har någon större sammanhängande utbredning någon annanstans i Atlanten. Detta ger Östersjöbestånden en särställning, eftersom de är unika för Atlanten, vilket i sin tur kräver mycket höga ambitioner när det gäller skydd och bevarande. Speciellt utsatt är smaltång eftersom den har mycket låg nivå av genetisk variation. Vilket i sin tur beror på dess speciella anpassning till Östersjön att föröka sig med kloning när salthalten hämmar sexuell förökning. Dess begränsade utbredning (endast mellan Åland-Umeå) är också en viktig komponent i artens bevarande.
Sänkt evolutionskapacitet
Genomgående för Östersjöns bestånd är hög grad av isolering och förlorad genetisk variation. Detta tyder på att inflödet av Atlantiska gener är mycket lågt, vilket i sin tur betyder att när Östersjöns miljö förändras (t.ex. genom klimatförändringar) så kan bestånden få svårigheter att utveckla anlag (anpassa sig) för att tåla nya miljökrav. Denna utveckling (liksom all evolution) är proportionell mot beståndens genetiska variation (dvs. ju större variation desto större anpassningsförmåga). Utvecklingen missgynnas också av att gener ifrån andra områden (t.ex. varmare områden) inte så lätt tränger in i de isolerade Östersjöbestånden.
Råd om förvaltning
Olämpligt med införsel av individer
Lika förödande som det kan vara att förlora ytterligare genetisk variation för Östersjöbestånden, lika problematiskt kan
det bli om nya gener förs in från Nordsjön eller från andra bestånd. Introduktion av främmande gener kan medföra att unika
genkombinationer med specialanpassningar för Östersjön bryts upp och på sikt kan detta betyda förlorade lokala anpassningar.
Det är alltså inte lämpligt att förstärka Östersjöbestånd i dåligt genetiskt skick genom införsel av individer
från andra områden. Om förstärkningar ska ske på konstgjord väg bör lokalt avelsmaterial användas.
Begränsad möjlighet till naturlig rekolonisering
Om något bestånd av en art skulle utrotas helt i Östersjön så är det inte troligt att Nordsjöindivider av samma art spontant skulle vandra in i Östersjön. De genetiska skillnaderna som finns tyder på att sådant utbyte är mycket ovanligt. Det är inte heller troligt att en konstgjord introduktion skulle lyckas, pga bristande lokal anpassning. De nuvarande Östersjöbestånden har ju haft 8500 år på sig att anpassa sig till de mycket speciella förhållanden som råder i detta innanhav.
Bevara naturliga bestånd
Enda utvägen för en långsiktig överlevnad av Östersjöbestånden är att bevara de nuvarande bestånden i minst de utbredningar och storlekar de har idag. Man kan odla och sätta ut lokalt material, och om hoten är överhängande bör man upprätta genbanker för att säkra avelsmaterial för framtida restaureringar.
